Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kochinkina tuppen spatserade
omkring i sin seralj med sina
„svartn sammetsbyxor-. som
Mommo skämtande sagt ät sin
fagra älskling, fröken Ilulda,
och ungtupparne en eltcr
annan läto böra sitt litet hesa,
men ändå sä manhaftiga
„kuc-keliku-u!" Dufvorna flögo
omkring i den svala luften, och
ilen hvita, vackra dufvan
|utile i sin fröjil vägat sig för
längt bort frän det värnande
hemmet och gamla Mommo,
som åter satt pä sin
favoritplats på kökstrappan, och
denna gäng snoppade bönor till
torkning eller saltning.
Plötsligt hördes hökens
gälla, välbekanta skri —
gumman klappar äter i händerna,
och alla hennes små,
befjädrade vänner skynda skrämda att
gömma sig bakom buskar och
lilad. En stund förgår, då
ser hon sin älskade, hvita
dufva komma flygande från den
närbelägna småskogen, i hack
och häl förföljd af en
ofantlig hök, som innan Mom nio
ä-nyo hinner ropa och slå ihop
händerna, fattar tag i den
arma fågeln, och hugger sina
skarpa klor i iless nacke oeh
rygg. Full af fasa upphäfver
(len gamla ett gällt skri, hvilket
ditlocka!’ äfven andra af husets
hjon, tillika med sköna fröken
Ilulda med fladdrande mörka
lockar och oro i sina älskliga
drag. Äfven bon ropar bugt
oeh klappar i sina händer,
hvarvid den grymnia höken
släpper sitt rof, och dufvan
med matta vingslag flaxar till
sin trogna vårdarinna, vid hvars
fötter den nedfaller och
döende ännu blickar upp till
henne, liksom ville deri söka skydd
hos sin gainla vän.
Dufvan var sårad till döds.
De sköna, snöhvita fjädrarna
färgas röda af blod, och det
vackra hufvudet böjer sig matt
emot vingen. Det är omöjligt
att. förbli likgiltig vid denna
svn; tjcnstfolket se belt rörda
ut, oeli i fröken Huldas
sköna ögon glänsa tårar, medan
hennes lilla, mjuka haml
vänligt smeker gamla Monimos
gråa hufvud, liksom till en
slags omedveten tröst, under
det denna gråtande tar sin
döende älskling i sin famn,
kysser dess hals, dess hvita
vingar och försöker med
tusende smekningar att
återkalla sin kära dufva till lifvet.
Fåfängt! Hökens klor hade
trängt för djupt. Ännu engång
lyftade den döende fågeln sitt
lilla hufvud, ännu engång
blickade del slocknande ögat pä
den trogna vårdarinnan — en
sakta höjning med vingarne,
och allt var slut!
Under några vilda
rosenbuskar begrof gamla Mommo sin
älskling, och dä rosorna
skakade sina blekröda blad
öfver dufvans anspråkslösa graf,
gick hon dit och tänkte på
sin oskyldiga fröjd som göm-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
