Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
m
rot och drifver till stranden.
Våra, skogar, parker och
trädgårdar äro nlla förbi. Vattnet
blir kallare, men det
bekymrar oss iclco; vi behöfva ej
Helsar. Nu är stjernornas sken
tjcb den sköna gula månen vår
glädje och ögonfågnnd, när
lians långa, dnrrande
silfver-strimma glittrar som en
ljus-jielare öfver hafvet. Annn se
vi stundom en svag strimma
af dagen, inen en morgon, när
vi söka solen, finns hon ej mer.
Eti tunn js bar lagt sig på
vattenytan. Aunu år ban blank
oeh till hälften genomskinlig.
Vi ha fått ett glastak öfver oss.
Vid det birka skimret igenom
isen sc vi mörka skuggor ila
på taket oeh höra ett
rasslande ljud: det år gossarnes
skridskor, som klingande flyga
öfver oss och sk fi ra ränder i
isen.
Detta varar några dagar;
kölden tar till, isen blir
tjockare och ogenomskinligare.
Slutligen fuller snö. Då är
mörkret fullständigt, ja så
mörkt, att vi ej kunna skilja
ett berg från ett sandkorn.
Och nu varar den länga,
svarta natten i fyrn månader efter
menniskors räkning; stundom
i fem. Vi trefvn i mörkret
oeli känna oss före med nos
och fenor. Vi söka de
djupaste groparna och skocka oss
der tiUsnmman, vänner och
fiender tätt invid hvarandra.
Der är så tyst som i mörka
grafven. Löjan och gäddan
tränga sig till hvarandras sida.
Stundom öppnar löjan sin mun:
hon har funnit bredvid sig en
myggas ägg; (let är hennes
frukost,middag och qvällsvard.
Stundom öppnar också
gäddan sitt gap, oeh löjan
befinner sig i hennes måge, nästan
utnn ntt veta deraf.
Då händer, ntt folket på
stranden hugger en vak i isen.
Gluda och förvånade att se en
strimma af dagen, skynda vi
dit. En gubbe sitter och
metar vid vaken. Vise en liten
metmask sjunka mot bottnen.
O, hvilken läckerhet! Alla
knuffas och trängas för att först
hinna fram och få snappa det
läckra bytet. En mört är den
qviekaste. Vi se med afund
huru ban rycker masken ifrån
sin granne, men strax derpå
se vi honom dingla mot
höjden. Det är oss obegripligt
huru ban fått en sådan lust
att dansa rätt uppåt; men vi
fiskar äro mera lugna till
ly-net och förundra oss sällan.
Når då masken ånyo sjunker
mot bottnen, knuffas vi, såsom
förut, och åter har den
flinkaste snappareu fått samma
obegripliga lust att dansa mot
höjden. Så går det med oss,
en efter annan. Slutligen
börjar gubben deruppe frysa om
fingrarna, och medan nan
steker och äter upp våra vänner,
ligga vi förgäfves och vänta
pa den försåtliga metmasken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
