Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•363
mon, utan att mera
ihågkomma skogens prut öller farfar i
båten, efter ju farfar ändå var
det bästa hon vissto i verlden.
Huru länge hon satt der,
vet ingen, men det måste ha
varit mycket långe, ty hon
ve.xte undertiden till långa
flickan. Skogens fåglar qvittrndo,
smil förut, och traden pratade
både dumt och klokt, mon
Lisalill hörde dorn ieke. Hvad
bryr man sig om att höra på
dumt eller klokt, når man
icke har någon, som man
håller nf här i verlden?
Der rodde många förbi och
fingo dricka ur Unda Marinas
silfverskål, ty någon nytta
skulle Lisalill göra; hvarför
skulle hon annars sitta der,
tyckte hon. Engång kom der
en fiskaregumma, som gråtit i
tjugu år, sedan hennes gubbe
blef borta i sjön: hon drack
en djup dryck ur Unda
Marinas silfverskål oeh gret icke
mera. Eu annan gäng kom der
en fåfäng flicka, som aldrig
tänkte på annat än att
kamma sitt vackra hår, och när
hirn druckit, tappade hon
kammen i sjön. Åter engång satt
der en herre och metade; han
höll i hela verlden allrainest
nf sig sjelf, ocli när ban
druckit, kom han ihåg att han
lefde godt alla dagar, medan
hans fattiga mor och syster
frösö och hungrade. Ack,
huru mången skulle ej behöfva
I dricka den skålen ända till
j botten, för att glömma sig sjelf!
Värst var der med farfar,
ty ban var blind. Kanske satt
lian ännu i ekstocken och
väntade på det evärdeliga vattnet,
som aldrig ville komma att
släcka hans törst.
En dag kom en ung sjöman
till stranden af Elgö att
hugga sig virke till ärar. lian
säg Lisalill sitta allena på
klippan, och det föll honom in
att skämta och säga: huru
sitter du sà ensam, Lisalill, och
hvar är din hjertanskär?
Lisalill såg upp, och hon
kände sjömannen mycket väl,
ty de hade lekt tillsammans
förr, när de voro små. Hon
såg på honom, ban såg på
bonne, och med detsamma
började bela skogen qvittra. Alla
träd och grenar, alla buskar
och blad, alla berg och tufvor
voro med ens åter fullskrifna
med desamma obegripliga
orden, som förr hade kunnat så
innerligt reta och förtreta
Lisalill, när hon gick att söka
källan på Elgö.
— Nej, men nu sitter
farfar oeh väntar i ekstocken!
utropade Lisalill, och med
detsamma hoppade hon upp och
sprang med en sådan hast
öfver stubbar och stenar, att
hälften af vattnet vippade ut
ur Unda Marinas silfverskål.
— Se pä den t sade
sjömannen, och med detsamma högg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
