Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nu vet det, ty det ar mitt namn.
— Men prinsessan skrattade
allt ilnnu i ett ncli kunde ej
upphöra att skratta.
Men konungen sade:
— Javisst, min gosse!
Jungfrun prinsessan skall du fö,
emedan jag måste hil|la mitt
konungsord, och emedan
dum-lingarne gà lilngst här i
verlden.
Men prinsessan sade:
— Jag tager den unge
gossen, emedan han narrat mig
att skratta. Jag har ej, under
hela mitt lif, känt mig så vill till
mods som nu, då jag kan
skratta, lian måste blott
kläda bättre kläder på sig, då
får ban nog också tillräckligt
förstånd! — Dermed skrattade
hon åter af alla krafter.
Men under det allt detta
försiggick, märkte de, som
hängde fast vid gåsen, att de
småningom lossnade allt mera och
slutligen voro alldeles fria. Då
ville (le åter gå- hein, men (let
ville konungen ej, utan
trakterade dem först tned kaffe och
bakelser och sedan kom det
duktigt fet svinstek och tillsist
risgrynsgröt, och snapsar fanns
det tillräckligt.
Nu fingo de gå.
De gingo sedan de tackat
vackert, oeh sade pä vägen åt
hvarandra;
— Det gick fint till; nästan
lika fint som på Mickels
bröllop, om der blott ännu hade
funnits kalfliufvud med russin.
Ocb når de kommit hem,
kunde rle ej nog prisa den
beder konungen bevisat dem.
Historien om korpen och
dufvorna.
Det var engång ett par hvita dufvor,
do lefde uti en hönsgård och voro
mycket fromma och tunnt; de åto tir
barnens hunt| oeh lefde i vänskap med
albi djuren på gården. Tilloehmed
den gamle gårdshunden. Grip, som
annars var cn knarrig figur, såg helt
lugnt på dem, då ile sprungo omkring
honom oeh pic.kndc upp hafrekornen
ur den halm, på hvilken han sof. Men
dufvorna tlögo ej bort ifrån gården,
ntnn husbondens lilla dotter matade
dem vid fönstret, framför hvilket ett
bredt bräde var fastslaget, dit kastade
hon korn och Ilrter ål dom oeh ropade
dem hvarje morgon och afton dit för
ntt Ata. l’ü eftermiddagen flögo de till
cn åker, som låg tütt invid gården och
sntnladc der allehanda maskar oeh frön.
Men längre aflägsnade de sig ej.
Kngüng när de vuudrntle omkring på
den nyss plöjda åkern, kotu en korp
flygande och sutte sig bredvid ilein.
Korpen hnde redan länge varit
afundsjuk på t|ufvorna för deras lugna,
stilla lif, oeh skulle bra gerna velat
hufva det lika bra. Derföre sade ban
till dem:
Hören j dufvor, viljen j ej taga
mig till oder vän? Jug skall i allt
värn hjelpsam och tjenstfärdig ouiut er
oeh j sko lea ej fu orsak att khign
öfver mig.
Då svarade dufvorna:
Jn, det vilje vi gerna, men om
vårt herrskap tillåter dig ntt var» på
ginlen, det är en nnmin fråga, lie
skola genast se att du år cn vild
fogel.
Låt mig blott sköta otn det,
sade han, jug gifver niig ut för en
dufva oeh en svart dufva bland sex
hvita, det ser mycket bru ut.
— Vi hafva ingentig emot del, sade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
