Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
234
de fä betjena ocli lyelpn
nr-betsmunknrnc i köket eller i
trädgården.
En soinninr utbröt koleran
1 Kexholm.
»Ären J icke rädda för
koleran?" fr Agade en resande,
»tänk om den utbryter, här."
»Ah nej, käre herre! detta
är ett välsignadt ställe, Gud
skall icke tilläto koleran att
komma hit," svarade en
gammal gumma tillitsfullt.
Man har mänga historier om
munkarne, b ide vackra och
fula; de fula bry vi oss icke
om, men en vacker skall jag
berätta.
Hvarje tiggare som kommer
till Walamo kloster får mat
och qvarter i tre dagars tid
och under svåra liungersår
var klostret alldeles
öfverlu-pet af stackars utsvultna
varelser som lialldöda af
hunger och mattighet släpat sig
öfver isen från fastalandet, men
munkarne vnro outtröttlige i
att hjelpa dem; Hera
insjuknade ocn blefvo vårdade med
omsorg tills de tillfrisknat och
kunde vandra bort.
»Den som don fattige
gifver, honom skall intet fattas",
sade munkarne, och deruti
hade de mycket rätt; också
felades dem aldrig penningar
och bröd. Kyssarne fortforo
att skänka till klostret och
åk-rarne gåfvo rika skördnr.
Slutligen tyckte dock munkarne,
alt det blef alltför stora luc-
kor i nijöllårcn och alltför
många tomma oljekrukor. Då tnnn
väl fått ett tiotal hungriga
mättade, stod redan en ny
skarn väntande pa garden. Mänga
voro såsvaga att de efter flere
dagar ännu icke förmådde
bege sig hein den långa, farliga
vägen öfver isen, och måste
då stadna qvar ännu längre.
Då glömde munkarne att Gud
år rik. De tänkte: om vi ge
så mycket åt de fattiga,
blifva vi sjelfva utan och få
kanske sjelfva fatta tiggarstafven
tu vacker dag. Nej, andra
må nu hjelpa tiggarene, vi
hafva gjort nog."
De fattiga fingo gå sin väg
ohulpna, fingo hvarken bröd
eller herberge och klagade
bittert öfver lnnnkarnes hårdhet,
hvilka sjelfva sutto i rikedom
och öfverflöd och läto sinn
medmenniskor förgås i elände.
En tid förgick. Munkarne
gladdes öfver sina mjöllårar
och oljekrukor, de gåfvo akt
på huru långsamt
surkålstunnorna blefvo totnma emot förr
och tänkte att det var ett klokt
beslut, det der att icke hjelpa
tiggare. Men hur det var,
kändes det alltid som ett stygn
i hjertat när man måste neka
de arma bröd eller skicka dem
frusna och trötta samma väg
de kommit. De vackraste
messor kunde ejöfverrösta de
hung-randes böner om hjelp, de
dyrbaraste helgonbilder kunde ej
komma dem att förgäta de huu-
v»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
