Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•253
cessan bedjande, „ack, om ni
är en fée, 6ä bevilja mig blott
en enda bön. Ni år ju sà
mäktig och sa rik att ni kan
förskaffa er allt hvad ni blott
önskar, och derföre Br ju det
jag begär fur er en småsak.
Skänk mig er präktiga
klädning och jag vill så länge jng
lefver prisa er som deri bästa
ocb ädelmodigaste bland féer,"
„Du begär djerft och
tillika oförståndigt: svarade feen,"
skulle jag bevilja din bön, så
finge du snart på det bittraste
beklaga det: ty om du bure
min klädning, så måste du ock
underkasta dig det vilkor som
vidhänger den. Du vågade
aldrig se dig i någon spegel,
ty om du någonsin ser dig
sjelf, så är det slut med dig;
då skulle landets elakaste
trollkarl vidröra dig, och säkert
ögonblickligt förvandla dig till
ett fult djur, betänk det!" men
Horsprincessan betänkte
ingenting annat, än huru underbart
skön féen såg ut i sin
skimrande drägt: och menade, att
om hon hade en dylik
klädning, så skulle alla Hickor i
bela landet dö af afund. Ilon
bestormade derföre så länge
féen med sina böner, tills
denna omsider gaf vika —
vinkade ett rosenrödt moln,
höljde sig i detta, och lemnade
den fåfänga Hickan sin
klädning. Hvem var nu
lyckligare än denna! nu tyckte hon
sig med skäl kunna bära sitt
namn, ty i fécns drägt som
lyste snni himmelsblått,
guld-grönt och solsken, måste hon
ju se ut som en verklig
prin-cessn. Skada blott att hon ej
kunde öfvertyga sig derom.
Men fullkomlig var ju ingeu
jordisk lycka! Hon i hopvek full
af fröjd helt sorgfälligt den
dyrbara gåfvan, och sökte nu
hemvägen lika ängsligt stån
hon kort förut likgiltigt hade
vändt den ryggen. Men
nästan halfva natten nödgades
hon irra omkring i den vilda
skogen, innan bon ens kunde
varsebli någon liten stjerna, så
tätt låg de gamla ekarnes tak
öfver hennes hufvud; och när
hon omsider dödstrött hittade
ut ur sir. vildmark, voro ren
alla stjernorna förbleknade och
solen stod bland röda
morgon-skyar pä himmelens fäste. Som
i en dimma låg den aflägsna
staden framför henne, men nu
kom det ock Bom en dimma
öfver Hickans ögon, ty hunger
och trötthet beröfvade henne
sansningen, hon nedsjönk
under en enrisbuske vid vägen,
oeh påfanns först flera timmar
senare af en forman sotn ur
en liten närbelägen klippkälla
stänkte vatten i hennes
ansigte, och gal’ henne en bit af
sitt grofva, svarta bröd, samt
sedan medtog henne pà sin
vagn till staden, der ban
utlemnade. henne framför
limkokarens lilla boning.
Fader och moder hade c-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
