Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•271
nyttiga plnddret — „här hade
cnhvnr fullt upp ntt görn, för
litt hinna bli mogen och
färdig," sade ban ined värdighet;
om ban blott hade haft en
hårpiska, skulle ban varit en
yp-perlig skolmästare. Men det
unga gräsfolket bekymrade sig
ej särdeles om honom, de
skrattade och skämtade oafbrutet,
och slutligen slog sig en
gammal mosshöjd sten lös och gick
äfven på den glada ungdomens
sida: ..Hören! jag skall
berätta er något," sade ban, och
ögonblickligt vnr allt tyst, ty
ingen hörde inan hellre än just
honom, som alltid visste
något nytt, om det ock för
långliga tider tillbaka var gammalt
för honom sjelf.
Jag jemkade mig till ändan
af trädstammen, på hvilken jag
satt för ntt komma s& nära som
möjligt den ärevördige
berättaren, och på detta sätt blef
jag i tillfälle ntt höra
hvartenda ord. „Ni glada, tinga,"
sade ban, ,.hafven aldrig sett
eller kändt bergets herre —
det är riktigt skada; ty han
var likväl en som hade
hjertat på rätta stället, och lit och
in förstod sig på ett skämt.
För mig är det ännu som i
dag eller i gar, när han för
omkring en 40, nå ja, det kan
måhända till och med vara 50
år sedan, satt (ler borta, på den
höga kullen under hvilken ban
sedan hänsofvit. Den tiden var
Inni ännu en för sin ålder stark
och duktigslllle, och såg trötts
sitt gråa skägg belt ståtlig ut;
men glad var lian sedan långt
tillhnkn ej incr. Nå, jng vill
bespara er den lä ngn
inledningen, och hellre gennst rycka
fram med sjelfva berättelsen,
som jag lofvat er. Således i
korthet : Herr Johannes
hvartill ban helst lät kalla sig,
satt. der uppe på kullen och
tycktes vänta om ej någon
skulle komma på vägen med
hvilken ban kunde få prata ett.
ord, hvartill han alltid gerna
lindé lust. Kom ock ganska
riktigt en yngling med en lätt
rensel på ryggen, som förnöjd
med sin Gud och hela verlden
gick der samt hvisslade och
sjöng för sig sjelf. Till
denne vände sig lvubezahl och
började ett samtal, samt kom
dervid i en handvändning på
sitt gamla thenia: att
menniskorna idlesnmman i grunden,
voro föga eller intet värda,
och att tillgifvenhet,
tacksamhet, trohet alls ej mera funnes
till på jorden. Detta bestred
den unga gossen genast och
med så stor ifver, att
Rube-znhl blef helt vild och
bedyrade att ban ville begrafva sig
på detta samma ställe och
för-1 svinna från jorden för evigt,
om han blott en enda gång
skulle påträffa en trogen,
kärleksfull och tacksam menniska.
„Nå, beställ dä bara en
grafsten," sade den unge
vandraren. „Ah! den torde lättare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
