Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jerk om 1’riin snöhalan och
ersatte hennes pinie, och en
timme under dylika
omständigheter är förfärligt lång. Rikligt
belönad qvarblef hon nu |iå
ängen, ty Peter hade sagt
grefven, att den unga menniskan
nyas tillfrisknat efter en
långvarig sjukdom, ocb var ännu
för svag ntt kunna gå vidare.
Det arma barnet lade sig
nu i ladan pu en knippa hö,
ty hon kände sig så sjuk att
hon först och främst icke alls
kunde tänka pä återvägen.
Närmare middagen dref
henne den ångestfulla tanken ntt
fadren och Franz skulle vara
mycket oroliga för hennes skuld
till uppbrott, och hon smög
sig matt och beklämd genom
den gröna, doftande skogen
tillbaka mot hemmet. Då hon
gick förbi Jackenfall, måste
hon likväl ännu hvila ut en
långslund, hvarvid hon
sorgfälligt dolde sig för hvarje
nyfiken blick, på det hon ej
o-aktadt sin förklädnad skulle
bli igenkänd.
Slutligen tindrade redan en
och annan stjerna på
himlahvalfvet, ocb allt ännu hade
stackars Rösy ej uppnått sin
fosterfaders lilla boning.
Hennes fötter blefvo omsider
blytunga, och ungefår hundra steg
ifrån det kära, efterlängtade
hemmet, sjönk hon
medvetslös ned i det daggiga gräset,
En blodström framkvällde ur
hennes förbleknade mun, och
i Höt i dc små cellerna eller
i-liåligheterna af den hvita
mossa som växte på marken, och
hvilken man under
benämningen h Koral I mossa" ännu i dag
finner i våra berg. Ännu
titi denna stund omsluter den
sirliga lilla bägarn små,
purpurröda kulor, sotn likna
blodsdroppar och erinra 0111 den
stackars Rösys offer, då hon
af tacksamhet och kärlek gått
i döden lör fader och broder;
ty det unga, bleka hufvud som
hvilade der ibland de vilda
blomstren uppreste 6ig aldrig
mer. Den trogna Rösy hade
dött af blodstörtning. Franz
sökte henne med stigande
ångest långt uppe i bergen och
ropade uti den stilla natten
hennes namn. Hon hörde ej
brödrens röst, hennes sömn var
Ijufoch fast, och hon
uppvaknade ej mera på jorden. Då
stod plötsligt bergets ande
bredvid den ensamme döda.
Luft-andarne hade redan berättat
honom om den unga Hickans
kårlcksverk, och han hade
skridit efter henne sedan ban
nedsteg frän berget. Hade det
stått i hans makt så skulle ban
räddat henne. Nu betraktade
ban henne långe, och liaus
vilda ansigte blef vekt och
rördes af medlidande! Slutligen
erinrade han sig de ord,
hvilka ban tviflande på
menniskornas trohet och tacksamhet,
ha-i de uttalat och sade:
..Välan, jag har förlorat mitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
