Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gråtit mycket öfver blommorna
tiicii ännu inera öfver flen snälla
Barbara, som alltid berättade
hen-iu* så inånga vackra
blomstersa-»«r hvilka bon lärt nig pä det
grefliga slottet den tiden bon
vistades deruppe bos grefvinnan.
„ De döda kommn aldrig åter,"
detta hnde Elsbctbs mor så ofta
sagt den lilla alt bon nu afstod
från nil vftntnn på Barbaras
återkomst, men en rosenbuske och
en caeius skulle hon mer än
gerna velat hn. Ofta halle hon bedt
både fadren och sin mamma att
gifva henne dylika, men ingen
uppfyllde hennes önskan.
Nu är Elsbeth mycket trött
— hvarföre har ock fadren väckt
henne så tidigt? — nf morgonluften
och hennes springande fram och
äter vid blomster vattningen, ty
hennes lilla sprutkamia rymde ej
mycket vatten på engång; hon
kunde af bara trötthet knappt
åta sin frukost — återstoden af
bullan låg ännu qvar bredvid
den tömda mjölkskålen på
bordet i skogsreflöfBtllen; hönsen
kommo Qch knapprad e derpå. Elsbeth
jagade ej bort dem. 11<>n
lutade sitt lilla, blonda lockhufvud
i en vrå af löfsnlon och
började begrunda huru vackert det
likväl är i skogen, då fåglarne
sjunga, dii soh-n blickar fram
e-mcllan bladen, då Lucifor
skäller så der gladt att det ekar,
hvem vet huru länire, hon tänker
på huru skönt, blomstren
blomma; efter vältningen växa de ju
ögon sk en ligt — hon tänkte på
huru vackert det är här i
löfsn-len — bon är ren så stor, hon
växer ju i kapp ined skogsrt fvati,
o, denna var ju så hug och så lång
att inan allsinte mer kunde se
hvar hon slutade och dessutom
prydd med skönt uddade gröna
lilnd samt hvita och dunkc]hlå
blommor. Emellan bladen
strålade det så klart, soni skulle
alla himlens stjernor nedstigit i
ollonskålar och hynzint kalkar, för
att likt skimrande lampor upplysa
den sköna, grönskande sälen.
Nil visste ock Elsbeth hvarföre
hackspiken varit så tidigt uppe
och timrat och hamrat så träget.
— Stora, gröna skalbaggar
köm-tno bärande med en vacker stol
eller snarare tron; den s:ig ut
som vore den gjord nf idel
solrosor når aftonsolen belyser dem.
— Långbenta gräshoppor kommo
l*i*iiiii och tunga, ovign humlor
med gigor, violiner och
basvioler samt togo plats på en slags
upphöjning.
Man tillredde en fegt, det var
omisskänneligt. Skogsrefvan
var troligen värdinna, ty hon
sprang besiällsnmt hit och dit,
klättrade än upp till orkestern för
att såga musikautcrun hvilka
stycken de skulle spela, och än
upp till väggarne för att ge
kronljusen en svängning på det de
skulle flamma räit klart och
muntert. Derpå sågs bon åter nere
i salongen och emottog gästerna,
var artig emot en hvar, bad dem
taga plats på de mjuka mnssof-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
