Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mtl törst märkte jng nit min
vän icke mer följllo efter mig;
jag sökte honom öfver lilit t jag
frågade en hvar som jag mötte
]>;i gulan, om lian icke synts till;
men förgäfves, han stod
ingenstädes ntt finna. Dä jag således
villrådig oeli bedröfvad länge
lindé sprungit omkring, hade jng
slutligen kommit till stndens ena
port. Här vände jag mig
också till portvakten som stod
utanför sin honing och frågade
honom, om han icke lindé sett min
— i bela staden välkända —
stora följeslagare?
.Nej, icke så nyss", svarade
portvakten: „Jag såg nog att den
följde bort efter er, då ni för en
timme sen gick här ut förbi; men
då ni kom tillbaka, var den icke
med er,"
„Gud vet hvar delt blifvit!"
ropade jag beklämd och försagd,
„han brukar aldrig på detta sätt
gå borr." — „HörI säg mig",
sade mannen. „Hvnr var ni der
borta, då ni gick bär ut?"
„«Tng stod länge med min
syster och säg på ziguenarne som
dansade;" svarade jng. „Vet ni
hvad?" — vidblef portvakten;
„Så kan det minsann hända, att
den följt med öfverforstmästnrn
som just red härigenom och
hemåt, samma tid; han hade ett par
andra hundar ined sig, oeh
hundar söka gerna hvarandras
sällskap; men då kan ni ju vara belt
lugn, ni får den nog igen i
morgon, eller en uf dngarne." Utan
att nfbida flere trösteord af mau-
ne||, var jag redan i ett språng
Utom slagbommen. Min
otålighet och förargelse tillät mig ej
att bida tills „i morgon eller en
af dagarne", och på den lösa
förmodan att hunden verkeligen
lindé sprungit med öfverforst mästarn
som bodde par mil från staden,
inne i en stor skog, begaf jag mig
i fullt lopp på vågen, utan att
se mig om eller besinna hvad jag
gjorde.
3.
Det var en vacker
sommarafton; soleil hade redan gått ned,
dä jag efter att hafva följt
landsvägen, inemot en half mil, vek
in i skogen, genom hvilken en
gångstig hastigare skulle föra mig
en ginväg till forstmästarns
boning. I skogen var tyst och
stilla; fåglarne hade gått till hvila,
och det täta löfvet på de
majestätiska ekartie och bokträden
utestängde nästan bela
aftonrodnadens sista, svaga sken. Men
då jag trodde tnig känna vägen
liogH, sä lätt jag ej förhluftä mig
nf mörkret, eller nfhålla tnig från
att fortsätta min vandring.
Omkring en half timme hade jag
således gått, som jug tyckte på den
rätta vägen, då det med ens föll
mig in: „hvad om du nu går
vilse och icke i råttan tid kommer
till öfverforstmäsiarns hus!"
Denna tanke bragte mig att stanna
ett ögonblick, .lag hade
sprun-I git sä hårdt, att jag nästan var
andlös. Det var nu sä stilla och
tyst i skogen, att jag ej hörde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
