Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
215»
gnrne som stodo i min närhet,
och genast drogo de sig afsides.
Mod en bössa som lian höll i
banden pekade ban upp mot mig och
ropade barskt: »koin ned bär,
eller jag skjuter besten!" Yid
dessa ord kastade jag mig utan
betänkande på knä framför Sultan,
och slog begge armarne kring
hans hals. Ett allmänt utrop från
hela svärmen, bragte den vrede
mannen att sänka sin bössa; men
han upprepade åter sin hotelse:
^Kom neil här, eller jag
skjuter!"
Jag vågade icke fly, huru
gerna jag än ville, och jag åtlydde
således tvungen af
nödvändigheten hans befallning. Långsamt
steg jag ned för sluttningen,
medan jag dock försigtigt,via fortfor
att fasthålla ändan af det rep som
var bundet om Sultans hals.
Hunden följde mig villigt, men
ståndigt morrande: — det ljöd som
en aflägsen dämpad åska: »Hvad
vill du här?" frågade (len
jättestore mannen med vild blick, då
jng stod dernere vid en af
eldar-ne med hunden vid min sida:
»Jng sökte efter min hund: jag
var pa våg till öfverforstmästar
Stein, men har gått vilse,"
svarade jag utan fruktan: »Ar
detta den hund du sökte?" fortfor
Hertigen i det ban såg på mig
skarpt. »Jag sökte denna hund!"
sade jag och pekade på Sultan
som mycket näsvist och
vanvördigt glodde upp och neil på
kä|nnen, »soin ni ser, lyder han mig;
lian tillhör mig och bär mitt namn
på halsbandet." »På balsbandet?"
ropade anförarn med ett elakt
f;rin: »den har ju intet annat
lials-)and, än en stump af ett
gammalt rep." Jag säg med
bedröfvelse och förbittring ntt. hnn
sade sannt: det vackra halsbandet
ined silfvcrbeslag och vers på,
var borta! dock var jag så klok
för det första att hålla mig i
skinnet och tiga, ehuru jag nog straxt
begrep, att måhända just
halsbandet förnämligast hade lockat
ziguenarne att stjäla hunden. »Ej!
se, se! lille Junker!" fortfor den
store mannen i spotsk ton, »det
synes likväl att saken icke
hänger så alldeles tillsammans! var
det din hund, så borde den
hafva halsbandet på sig." För mitt
oerfarna hjerta var denna fräckhet
för stark. Blodet steg mig åt.
hufvudet, oeh i min häftighet
å-tertog jag: »som ni ser, känner
hunden mig, den har kommit bort
från inig på marknaden, då jag
just stod utanför byn, der äfven
ni voren! den som tagit hunden,
bar väl också tagit halsbandet!"
— »Hvad för något, lille
Junker!" skrek ziguenarn rasande,
»skäller du mig för tjuf! jag skall
lära dig," — och ined dessa ord
utsträckte ban armen och grep
I efter mig; men i samma sekund
låg ban också baklänges på
marken och Sultan ofvanpå honom
| med gapet öfver lians strupe. Det
uppstod ett allmänt larm och
buller i lägret, alla ropade och
skreko om hvarandra: »Slå ihjäl
bunden! skjut honotn! slå!" men in-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
