Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22JS
gen vågade närma sig hvarken
till (len eller mig, soln visligt
höll mig i ilens närhet. Då
träd-(le en urgnnimnl qvinna fram
i-från svärmen och närmade sig
mig; hon stödde sig vid en
knölpåk och skakade uf ålder.
Hennes ansigte var brutit oeh
skrynkligt som garfvudt sulläder; men
ögonen halle ännu sin fulla eld
och lif. Hon stannade invid mig
och tilltalade inig med rå och
kraftig stämma; men i mycket
söta och smickrande uttryck: „min
guilgosse! kalla pä (litt starka
djur, att det ej tar lifvet af
Vcn-zel, vår Hertig! var icke hård
e-mot din tjenarinna! se hår"
fortfor hon i del hon bröt eu
skorpa i två delar och bjöd mig
hälften, „bit nf mitt bröd, så år du
min gäst, och ingen här vågar
tillfoga (lig något ondt." Jag
e-mottog skorpan som hon räckte
mig, och bet verkeligen genast
deraf med gläd je; ty jag var
mycket hungrig; derpå vände jag 111ig
till Sultan, som ännu beständigt
morrande höll den starka
mannen i fångenskap. Unn hade ej
vågat röra sig af fruktan att
blifva söndersliten. På min vink
släppte honom bunden genast,
ställde sig åter vid inirt sida och
såg ti[ip till mig 0111 han burit
sig riktigt åt. Anförarn reste sig
belt bedöfvad och förvirrad, och
kastade på mig en bister och
skum blick i det han satir:
..Detta skämt kunde måhända komma
att stå dig dyrt!"
„Ah, nej! visst icke: del kom-
iner alldeles ej att sta honom dyrt,
Vonzel!" hörde jag en mig väl
bekannt röst plötsligt utbrista;
det vnr Ivirja, den flitiga myran",
som mycket oförskräckt ställde
sig framför den förbittrade
mannen. Hon fortfor: ..skola vi slå
i vad, du räcker honom ändå
ge-nast handen till försoning och
lofvar honom allt godt! du vet icke
hvem ban är? det är
herremannens son på Qamling, ser du!"
Venzel glodde på mig ined
stora ögon: „År du godsherren
Nords son på Hutnling?"
frågade han något mildare stämd.
„A-xcl Nord på Humling är min Far!"
svarade jag.
„Då skall du njuta fred och
välsignelse hos skogens folk,"
fortfor Venzel: „du kan gå, eller bli
här, intet här skall krökas på
ditt hufvud. Din far har varit
god emot mitt folk, det glömma
vi aldrig; tag din hund och gå!"
„Hun skall icke gå genom ilen
vilda skogen i nattens dunkel",
sade den gamla qvinnan: ..natten
är ingen menniskas vän! om en
stund vakna lärkan och
skogsdufvan, om en stund tändes det
stora ljuset i öster, dä kun ban
finna sin väg och nä sin
dörrtröskel; bär skall ban först mättas
och hvila! — sitt ner här" —
fortfor hon till mig, och pekade
nå en tufva som var bevext med
ijung, »och ät och drick med oss!"
Hein lägret hade nu igen fått sitt
j fredliga utseende; en hvar hade
åter sökt sin hviloplats oeh
be-1 gynnt sin förra sysselsättning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
