Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Visst, icke slut! sade cn föst
ofvanför honom, och det var det
röila itftonuiolnet, till hvilket hnn
så ofta lindé blickat upp med
beundran och längtan. — Det är
visst ieke slut, fortfor molnet, ty
nu vill jag taga din aska med
mig och föra henne högt i den
ljusa rymden. Når då
liinime-lens Ilerre förnyar jorden och
sknpar ett nytt paradis, sknll du
stå vid dess port bredvid lifvets
ocb kunskapens träd, dina barr
skoln glänsa som silfver, du skall
dricka ur lustgårdens källor, och
aldrig mera skall du vissna eller
förgås. Skulle icke alla väsens
Fader, som hör alla rättskaffens
böner, förnummit din tysta
längtan under bela ditt lif?
— Öch jag behöfver ieke
mera stå på det torra berget och
sträcka förgäfves mina grenar
mot himmelen? — frågade
Gråmossa.
— Aldrig, 8varade
aftonmolnet. Din rot skall vara i evig ro
och din krona i evigt ljus.
Paradisfågeln skall sjunga i dina
grenar och Edens balsam dofta
ur din förklarade kärna. Derföre
att du har sökt himmelen, skall
du finna den, ty den som söker,
lian finner.
— Få ej myrorna också
komina till himmelen? frågade
Gråmossa, ty det gjorde honom ondt
att de skulle förgås i lågorna.
— De ha sitt rätta hem på
jorden ocb längtade aldrig till
något båttre, svarade afionuiol-
net. Om dem är det skrifvet, att
„de hafva fått sin lön."
— Låt berget också komina
till ||immelen! — had Gråmossa,
men det. var hans sista ord i
verlden, ty med detsamma föll ban
till aska, och afton molnet, klådde
sig i sin rödaste glädjeskrin! och
förde askan ined sig ut. i den blå
rymden. Gråmossa fick ej veta,
oin berget också skulle komma
till himmelen.
När aftoninolnet gått bort, kom
den fuktiga nattdimman från
hafvet och insvepte berget uti sitt
hvita, våta lakan, som bon var
van att göra. Men nu behöfde
icke myrorna mera krypa under
sitt stråtak, och Gråmossa
behöfde icke mera läska sina törstiga
grenar: de hade hamnat liva
mellen i sitt hein. Endast »let
gamla, torrn, mossbeklädda berget,
som ini stod der ensamt, vaket
och sotigt, kände nattdimman
droppa nästan som tårar utför
dess skrofliga branter Ocl)
berget är det, som berättat tnig
denna historien om Myreborg och
Gråmossa: annars hade väl ingen
vetat deraf. Ingen vet ännu i
denna dag, om berget skall
komma till himmelen.
Z. T.
Eremiten i skogen.
Eli julhblörie från Auiorika lif
O/i i lie Wildermth.
(Furu. fr. n:o 33.)
Den gröna granen framför
hyddans dörr, var det enda som fröj-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
