Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’270
voro Cöi’ dumma fi ler rådda att
gå honom itft ruta ro, och så
sprungo ile hemåt. Blott ieke Elsbeth;
ehuru han var mycket rflihl för
ilen onde gamle mannen, som vfll
nu skulle vara ånnu mera ond,
var det henne dock omöjligt, att
lemna honom Utan hje|[l och
darrande trädde hon fram till
honom. Ja, det såg sorgligt ut och
i detta ögonblick var den gamle
icke att frukta. Käppen hade
fallit ur hans band, ban låg der
utan att. röra sig, pannan hade
ban stött mot en sten så att den
blödde, och blodet si röniniade
öfver hans bleka ansigte ned i lians
grå förvildade skägg. Elsbeth
kom plötsligt ihåg att tiiau
engång hemtat liJI hennes moder en
vedhuggare som hade stött sin
panna mot en gren, och att
hennes moder då hade öfverhölj t
honom med kallt vatten oeh på
detta sätt bragt honom till lifs igen,
hon sprang, icke utan en hemlig
ångest, upp till hyddan för att
söka vatten. 1 hyddan såg det bra
dystert och ängsligt, ut, der fanns
bara ett enda rum, och det hade
varit svårt uit säga om det
skulle vara ett stall, ett kök eller en
kammare; längst borta i ett. hörn
var eremitens gamla åsna
fäst-bunden. Den ytterst tarHiga
härden beslotl af en hög på
hvarandra uppstaplade stenar; vid
sidan af rummet fauns en slags
bädd af mossa och torra löf.
Vatten såg Elsbeth icke, endast en
liten skopa, med den sprang hon
ut, ty hon hade hört en liten
bäck sorla i grannskapet, llon
doppade nu sin duk i det friskit
vattnet och baddade dermed den
gamle mannens sårade pannn. All
hennes fruktan för honom var nu
försvunnen för ångesten att ban
skulle dö, och da ban uppslog
ögonen blef hon utom sig af
glädje. Den gamle såg emellertid
icke särdeles gintl ut vid sitt
uppvaknande. „Så, du lilla otäcka
kräk", brummade han, „vänta
bara jag fått tag i inin käpp, skall
jag väl skjutsa^dig härifrån." Den
lilla Elsbeth som
öfverhufvudta-get icke var något pjåkigt barn,
hade nu blifvit belt modig och
sade: „bevare mig väl, ingalunda
gör ni nu något illa åt en liten
flicka som icke har gjort er
något, kom blott in, det är ju sà
kallt hår ute." „.Jii, nog är det
ju kallt", mumlade den gamle,
„gå du bara hein och låt den
gnnilc mannen dö." „Aek nej",
sade den modiga flickan, „ieke
behöfver ni ännu dö", och hon
började ifrigt ntl hopsamla torra
grenar i sitt förkläde, ty hon
lindé ej sett någon ved derinne.
„Skynda dig bort och lemna mill
ved i fred-, skrek den gamle.
„Straxt-, svarade Elsbeth
godmodigt, „jng skall straxt gå,
bara jag blir färdig", och hon sprang
ined famnen full af ved till
hyddan, och den gamle följde henne
med tunga steg.
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
