Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’278
tjenterna då han aflägsnade sig.
Men (lei) gamle herrn, hvilken
man på långe ieke harle så
undfägnar, lindé flnnii icke fått nog;
han giek in till en sockerbagare
och — linn log då han stoppade
konfektstruiarna i sin fickn.
Äfven i en bokhandel vek ban
in och bokhandlaren såg
förundrad ut när har frågade efter
sådana bilder- och ABC-böeker
som varit brukliga bland barnen
för många många år sedan.
Ändtligen var åsnan fullastad. Den
blef da trakterad med den
skönaste hafre och fick ännu en full
påse deraf med sig hein så att
den blef på ett riktigt julhumör.
Det finnes en gammal saga 0111
ett posthorn, uti hvilket
postiljo-nen brukade blåsa inånga
vackra melodier. En dag då det vnr
mycket kallt frösö alla de
granna melodierna fast i posthornet,
men då detta sedermera hftngdes
upp vid den varma bården
upptinade melodierna och hornet
blåste af sig sjelft den ena vackra
saken efter den andra. Ett
sådant förfruset posthorn var vål
också eremitens hjerta, —
många glada julminnen hade nu
uiip-tinatför honom; derföre kom ban
hem så rikt belastad som om han
varit Christus-barnet sjelft.
Också denna natt hade ban sköna
och IjuHiga drömmar: Det
föreföll honom som hade både ålder
och hjertesorg försvunnit, och ban
sjelf var nu ett barn och fick
leka ined Christus-barnet. Skänk
mig också något, sade hau dä
Christus-barnet åter beredde sig
att fara upp till himmelen. Men
så vaknade ban oeh hörde blott
på afstånd toner, ljufva och
klingande lika den första
onglasån-gen under julnatten: „ärn vare
Gud i höjden frid nå jorden och
menniskorna en god vilja."
Den följande dagen blef för
gubben en storstökdag. Ilan
halle aldrig i sitt lif haft så
mycket att göra. Skolmästaren, den
enda menniskan som ban kände
i byn hade på hans begäran
kommit till honom. Till denue sade
nu eremiten: „bör pä, min vän,
jag ville nu en gång bereda
ungdomen i byn en riktigt glad
julafton hjelp mig nu litet!"
Skolmästaren såg förundrad ut och
trodde att den gamle Poppel
blifvit litet tokig. ..Jag vet knappt
huru jag kommit på den idéen",
fortfor emellertid den gamle, ty
jag har icke på länge gjort
någon menniskn glädje oeh när jag
sett barn, så har jag grälat och
kört bort dem. Nu skulle jag
engång vilja bereda dein en glad
julafton, så att de ej mera skulle
springa bort från mig." „ Ja men,
— huru, hvarföre? bar ni då
hittat en skatt?" frågade den
förbluffade skolmästaren, när han
framför sig, i brokigt virrvarr,
såg alla de sköna saker, som
åsnan hade hemtat från staden.
„Nej", sade eremiten sorgset, „jag
är icke så fattig, som mitt
torftiga lefnadssätt utvisar, men jag
är en olycklig, ensam gammal
mun, som ingenting på jorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
