Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’284
baraens fröjd, hörde deras
jubelrop, — lians hjerta blef varmt,
och lians ögon fylldes med tårar,
— så hade han ej gråtit allt.
sedan hans lilla IOlla hade lekt vid
hans fötter och hemtat åt honom
sma blommor och stenar som bon
hade hittat. Af idel glädje och
förtjusning öfver sina sköna,
vackra saker, och af en ifrig längtan
att fä visa dem åt sina föräldrar,
ville barnen, utan något vidare,
springa nedför berget, hein till
byn. Men Elsbeth gick till den
gamle mannen, räckte honom
handen, och sade hjertligt:
»jagtackar, jag tackar mycket, mycket."
Nu kommo de alla plötsligt ihåg
det, och den ena efter den andra
kom fram och tackade, och
»lefve eremiten från skogen",
skållade i alla möjliga tonarter under
det de sprungo ut för kullen;
(skolmästaren hade låtit dem
förstå att det var hötligure än att
säga den gamle Poppel). En lång
stund ännu hördes do lycklige
barnens fröjde- och jubelrop.
»Nej, tänk på honom, som kutiue
vara så god mot oss", sade
förundrad cn liten Hicka till sin
kamrat, »smaka litet på min
sockergubbe, icke sant, Jet smakar bra."
-Och jag går bestämdt en dag
och bär ved åt honom", sade
öfverväldigad af tacksamhet en
större gosse, »se hvilken skön bok
jag fått ocb en sådan herrlig
tafla sedan!" »Och se sådan
vacker docka jag har", jublade lilla
Hanna, »hon bar rosenröd kläd- i
ning." „Mcn min är ännu bätt-
re, det är ett lindebarn", sade
Louise ocb sjöng för sitt barn,
»eja popeja, tussa lulla, barnet
mitt." Så gladt pladdcr och skratt
hade den gamla skogen ännu
aldrig hört som nu då de lyckliga
barnen dansande och hoppande
skyndade hein, ropande redan pà
långt håll: »se, se hvad vi hafva,
hurrah!" Öfverallt talades nu med
den största beundran och
tacksamhet om den gamla Poppel.
lian satt ännu qvar på tröskeln,
skolmästaren och Elsbeth voro
ännu hos liouoiu, de hade ej
velat lemna honom så ensam.
..Se-så, barn, nu måste också vi gå,
diu moder kan annars bli orolig
om du inte kommer", sade
skolmästaren. »Ack, ni får icke bli
ensam bär", sade Elsbeth vänligt
åt den gamle mannen, »ilet blir
så kallt häruppe." — „Jag är
icke mera så ensam som förut-,
sade den gamle med en vänlig
blick. »Men 0111 ni nu ändå
skulle komina med", bad Elsbeth, —
»nu skola ju belt säkert alla
glädjas öfver att få se er." »Alla?"
frågade den gande sorgset och
skakade pa hufvudet. »Ack ja,
belt säkert", förklarade Elsbeth,
— har ni då aldrig sjelf haft
något barn?" frågade hon vidare
och blickade dervid eftertänksamt
: upp i den gamles ansigte. »Ack
jo, utropade ban med smärta, —
»jag har haft ett barn och jag
vet icke hvar det liar dött i köld
och elände. »Ack, hade jag blott
öppnat min dörr för henne!"
Förskräckt öfver denna vekla-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
