Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
M
het: du bör dermed förljufva ej
allenast dill egot, utan Äfven
andras lif. Se, denna späda
blomma, hon blomstrar också för
andras glädje än sin egen!
Hennes skönhet, hennes vällukt är
den gode Fadrens gåfva, oeh hon
använder den enligt Hans vilja;
hon gläder äfven sig dermed.
Lef i tron på Guds eviga godhet,
i hoppet att engång ärfva
full-komligheten oeh ntt i en evig,
oförgänglig herrlighet engång
fa skåda allt. i lifvet och naturen
förklaradt. — Oeh lef i kärleken
till Gud och menniskor! Allt i
naturen andas kärlek! lår dig
äfven du att lefva och verka i
kärleken — då uppfyller du din
bestämmelse på jorden och skall
finna mången ljuf glädje blomma
på din stig, hvilken du hittills
förbisett — och mognar mer och
mer för den eviga kärlekciiB rike.
Och när du mången gång kan
känna dig ännu ensam och
oförstådd blunt| menniskorna: lyssna
då lill naturens rust och låt
henric förtälja dig sina sagor; hvila
din själ vid hennes hulda sköte
och làt hennes milda ande
till-hviska dig ljus och frid!
Naturens röst är Guds egen stämma.
I)en vilseleder ej, den bedrager
ej, den sviker aldrig, livad
lifvet nekar dig, sök det hos
naturen och du skall finna dig rikt
ersatt. Älska naturen! Hon skall
besvara din kärlek, och du skall
känna hennes stora, allt
oinfattande hjerta klappa af kärlek
äfven till di".’"
Och engeln vinkade ett farväl
till den i stum beundran
försjunkna flickan, och försvann som en
vindfläkt, som ett lätt snöhvitt
üftnnmoln — och en sakta susning
genomlefvade träd och blommor;
den ljufva musiken hördes åter
liksom en i fjeiran bortdöende
dallring, och förgick som ett
aflägset echo.
En liten fogel lindé sitt bo uti
den björk under hvars hägn den
unga flickan satt. Det led mot
natten: fogeln sökte sitt bo, och
hans lätta vingslag väckte
slum-rerskan. Hon såg förvånad upp
. ... Allt var tyst och stilla
kring henne; hon for med
handen öfver pannan och frågade:
"är det en dröm? Var det ej
verklighet ? Jag har sofvit
länge; solen har gått ned, jag
måste skynda hem". Hon såg
omkring sig med en drömmande
blick, det bittra, svårmodiga
uttrycket var försvunnet från
hennes ansigte. Hon uppsteg från
sin plats, sammanknäppte sina
händer med andakt och blickade
gladt oeh förtröstansfullt mot
himlen der en och au nan stjerna
redan strålade, och hviskade snkta:
"O, jag förstår din mening, du
gode engel! Jag tackar dig af
hjertat för din gåfva!
Min sköna andesyn må ha
varit dröm eller verklighet: Din
gåfva, ljuse engel, var dock
sanning, jag känner det i denna
stund i djupet uf mitt hjerta.
Naturen var förut stum för 111ig,
likt en tillsluten bok — du har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
