Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’319
nllns Ögon strålade af nyfikenhet
och barnslig fröjd. Och nilr
sedan dörren öppnades, oeh Clas
snint Victor, som varit oeh
bullrat sig trötta, inrninladc. sade
gamla Stinn, som i hnst. i sin
vrà fått ett högsäte, ty alla
sutto omkring henne, „gå ftnnii oeh
bed Aina och Isaiina och Anna
komma hit med, så skolen •! ni la,
kära bain, stora och små, få
hörn min sngn; ty når gamla
Sti-ra berättar, så måste alla hennes
kära barn och vänner höra på.
— Efter en stund var bela
sällskapet samladt kring gamla
Stina, som ined mild förnöjsamhet
låt sinn vänliga ögon öfverfnra
de nf helsnns rosor strålande och
nf brnsiin upplysta barna
anletenas Oeh så började hon,
såsom mången vida skickligare
sagoberättare före henne:
Det vnr engång för många,
inånga år, ja för många hundra
år till och med en lika ruskig
afton som det nu är derute, och
dertill ännu liiet ruskigare.
Stormen tjöt och jagade de stora
svarta molnmassorna på himlen, och
hafvet gick i väldiga, fräsande
vågor, så höga som hus. Qvällen
var mörk som den svartaste natt,
och ej ens några små vänliga
stjernor blickade ned på jorden;
ty nattens svarta skuggor och
stormens mörka moln lindé belt
och hållet insvept den annars
klara och blåa himmelen. Dock,
ett litet ljus tindrade der borta
nå afstånd ur mörkret. Det
härledde sig frän en liten fiskarko-
ja. som dnrrande och knarrande
i alla sina fogningar slod på don
klippiga stranden. 13akoin
densamma höjde sig ott stort
vidsträckt land, som ännu tycktes
vara ganska (»befolkadt. Mot
kusten af detta land slog det stora
verldshafvet som kallas (lef
Atlantiska och som, så som .T
hören veta, ligger mellan Europa
och Afrika på ilen ena oeh
Amerika pä den andrn sidan. Ja. så
var det. Oeli i den lilla,
bräckliga kojan bodde 011 ärlig och
from fiskare med sin hustru, en
fryntlig hedersgumiua. Men
inga barn hade dc. Oeh derför
önskade de ofta, att Gud måtte
sända dem något litet barn att
glädja deras eljest ensamma
stunder på den öde hafskusten. —
»Herre Gud, käre Jakob, hvad
det är för ott fasligt väder
derute! Måtle blott inga menniskor
vara på hafvet i detta oväder och
bevare Gud dem, som der äro!"
yttrade den goda fiskarehustrun.
.Jo, nog lär man få bedja vår
Ilerre skydda dem, som nil äro
till sjös", vidtog fiskaren Jakob;
„de lära allt bra nog behöfva
Hans hjelp." Derefter voro
båda åter tysta en stund oeh sågo
på den stora brasan, som
fladdrade i spiseln. Med detsamma
hörde man ett aflägset skri; det
ljöd nästan, som om det kommit
från jorden. „Herre Gud, hör
du, Jakob; det måtte ej hafva
varit något nödron", sade den
fromma Jusiinn, fiskarens hustru.
..Jng måste ut och se åt", gen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
