Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
m
farligt för mig. sà nit också jng
måste springa? — frågade
höns-guinmnn.
— Nej, för er, kåra mor, är
det icke farligt. Men för mig ...
och för malign andra. Vill ni
göra mig en tjenst, mor?
— Hjertans gerna, vördigste
prost.
— Bränn upp den der
flugsmällan! Jng kunde förhasta mig,
om han kominer igen.
Z. T.
Den hvita rosen.
Saga af Ada.
Långt, långt i forntiden lefde
en konung vid naiun Ezim. Han
var vis och god sauit älskades
derföre af allt sitt folk, hvilka
ansågo honom som deras fader
och rådgifvare. — Konung
E-zims rike var ett skönt land och
hans undersåter voro
förnöjsamma naturens barn, hvilka lefde i
frid och endrägt med hvarandra.
Konung Ezim bodde uti ett
präktigt slott, omgifvet af en
trädgård hvars like i skönhet ej
numera har sin like. — Så gröna och
lummiga voro ej träden någon
annnnstädes; skönare blommor
funnos icke och ljufligare sjöngo
ej foglarne än här; icke heller
kunde springbrunnarne och
bäckarne sorla inera melodiskt än i
denna trädgård. AH naturens
fägring och välsignelse syntes
vara utgjuten öfver detta ställe.
Men skönare än alin blommor-
na voro dock kung Ezims trenne
unga döttrar! Vill du veta deras
utseende, 6å kan jag blott
afteckna dem genom bilder från den
natur i hvars sköte dc uppvextc
och hvars älsklingar de tycktes
vara. Den äldsta dottren, Iris,
liknade rosen, drottningen bland
blomstren, lika skön som denna,
och bärande en medfödd prägel
af konungslig höghet. Men
hennes skönhet var icke förenad med
stolthet, utan emedan hennes
hjerta var ödmjukt, var äfven den
höghet som stod tecknad i hela
hennes väsende, uttrycket af en ädel
själ och af hjertats renhet. Den
andra dottren, den milda
svärmiska Celia, hon var lik liljan,
den hvita, ljufva liljan: hennes
själ syntes mest upptagen uf det
öfversinliga, och hon älskade
det sköna uti naturen emedan
hon deri så tydligt kunde
förnimma rösterna af de osynliga
andeväsen hvilka befolkade den
osynliga verld som röres utom
och öfver den sinnliga verlden,
och hennes njutning var att
lyssna till dc toner, hvilka hviskade
i vindens sus och suckade i
vågen som slog mot stranden.
Den yngsta dottren, Lcida,
hon som var sin åldrige faders
ögontrost och hjerl.efröjd, vid hvad
skall jag likna henne? Hos
henne fanns väl icke rosens höga
skönhet eller liljans himmelska
tjusning, men hon egde
oemotståndligt behag uti sin ljufva
barnslighet och oskuldsfulla
enkelhet; när man säg hcnuc med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
