Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’340
helt naturligt, lian vnr ju ilen
yngste - alltid till liatnJs, och
syskonens lilla Älskling dessutom.
Emellertid skyndade nu faster iti
till den lilla gossen. Han var
oaktadt den tidiga morgonen dock
redan vaken och stod på en stol
för alt klädas på, ehuru ej
synnerligt belåten att man sä tidigt
väckt honom ur hans söta sömn.
Hu n var alldeles förtrollande
så här oklädd, i blotta lilla
skjortan ännu, och sömnen i
ö-gonen; men när var ban ej söl
i fasters glasögon!
Så snart ban likväl fick se sin
faster, klarnade det lilla ansigtet
sora om cn strimma af solen lyst
derpå, och ban utbrast: „tata!"
såsom ban på finska, (det enda språk
ban förstod) alltid kallade henne,
i det ban räckte ut armarne.
O, huru lycklig men tillika
vemodig var hon ieke, stackars
faster, dä hon för sista gången fick
skynda med honom till det der
roliga fenstret, der han altiil säg
»ptruuorun" och »wau wau!"
Men så kom ock afskedet
innan kort; arma faster! ännu
engång såg hon trenne små, kära
hufvuden nicka åt sig genom
fenstret, sedan var allt förbi."
Nu har Bertil vuxit och blifvit
stora gossen, och har sä mycket
annat, alt tänka på, att faster icke
mer är detsamma för honom som
förr; ban ser henue dessutom så
sällan — det är så verldens gång.
Men kanske blir lilla Bertil
ännu fram i tiden hennes ålderdoms
stöd och tröst, för hennes stora
kärleks skull — hvem kan veta
— vi skola åtminstone hoppas sä.
e •**
Den hvita rosen.
Sagu uf Aila.
(Forts, fr n:o 42.)
Fogeln hoppade närmare Leila
och såg så öfvertalande på
henne. Ett stycke derifrån såg hon
ijärilns vingar så lockande
skimra på de gröna bladen — men
tvekande var hon ännu. »Leila,
hvarföre vill du ej göra både dig
oeli mig en glädje?" sade åter
fogeln, ocb Leila löste ädelstenen
från guldkeden ocb räckte den
åt fogeln, sägande: »Hemta nu
fjäriln — då vill jag låta dig
taga smycket ocb beundra det!"
Och fogeln llög genast och
återkom inom par ögonblick med
något guldskiinrande i näbben,
hvilket han varsamt nedlade i
Lei||la framräckta baud och derefter
tog den dyrbara stenen ur
hennes andra hand. Leila öppnade
förtjust handen för att betrakta
den sköna fången, som hon nu
ändtligen egde — men hvad såg
hou? En gul vissnad blomma låg
i hennes hand, oeh det vnr
dennes fäPg. som på afstånd narrat
henne. Hon var bedragen, och
vände sig om mot den okända
fogeln, och ville förebrå honom
hans list — men i detsamma såg
hon huru ban höjde sig pä sina
stora vingar för att flyga bort.
Leila skrek till af förfäran när
hon såg huru lian höll hennes
smycke i näbben, och bad bonoui
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
