Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
35
fick slutligen reda på ntt bnrnet
vnr hemma från den by hon i
går lemnat, men (len lille lindé
under lek med sinn kamrater
blifvit skiljd från dem, gått vilse
samt hittade ej hein, oeh gret af
hunger. Leila räckte honom det
ena af ile bröd som hon fått
c-mottnga som gåfva, och sökte att
så godt hou kunde, trösta den
lille stackaren. Detta lyckades
henne äfven, och snart
insomnade ban uti hennes fainn. Kär
gossen vaknade tog Leila honom
vid handen och ledde honom åter
till hemmet. Väl borde hon sjelf
skynda framåt, men det vnr ju
henne omöjligt att lemna den lille
hjelplös på vägen. Sent om
aftonen uppnådde de byn, och
möttes der af gossens moder, som i
största ångest sökte sitt barn.
Utom sig af glädje slöt hon det
å-terfunnn barnet i sina armar, och
tackade under glädjetårar Leila,
som återfört hennes älskade barn.
Leila tillbragte natten hos denna
qvinna och anträdde följande
morgon igen sin vandring, åtföljd
af modrens innerliga tacksägelser
och hjertlign böner för sin
välfärd. ’
Många och länga dagar
förgingo — men nllt var hennes
sökande förgäfves. Så förde
hennes våg henne, en solhet dag,
förbi en torr kulle, der några
små blommor stodo, brända af
de glödande solslrålarne och
höljda af dam, deras späda hufvuden
tyngdes neil till jorden och ingen
uppfriskande vattendroppe nådde
56
dem under den heta
sommardagen. Leila satte sig att hvila på
en sten vid stranden af en bäck
som Höt i närheten och vid hvars
kant många ljufva blommor
växte, friska och rena. De nrina
blommorna uppe pä den
dnmiui-gn kullen delade ej dessa sina
lyckliga syskons lott, som
frodades vid bäckstranden och sögo
frisk krnft ur den fuktiga jorden;
dc blickade så bedjande på
Leila, och hon förstod deras bön;
och ehuru hon vnr trött, bar hon
i sina små Itänder vatten från
bäcken, stänkte på de stackars
blommorna uppe på kullen och
uppfriskade sålunda äfven detn.
— Och när bon andra dagen gick
förbi stället, tlå höjde kullens
blommor åter sinn hufvuden,
blickade med sina blomsterögon så
glada och friska mot Leila, och
tackade henne med sin vällukt
för ilen möda hon gjort sig om
de små oansenliga blomstren.
Huru ofta betrnktade ej Leila
under denna tid sin ros, sin
minnesblomma och sitt hopps
symbol! Och huru ntänga tårar af
längtan, sorg och saknad föllo ej
på rosens blad. Väl var den allt
ännu ljuf och doftande, inen
färgen syntes blekna allt mer, oeh
Leila visste icke hvaraf detta kom.
Nu hade en lång. lang tid
förflutit och Leila började
misströsta om att någonsin återfinna sitt.
hem, ty ett år borde ju dock
någon gång taga slut och enligt
Verit ös ord skulle, hou efter
denna tids förlopp igenkomma til
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
