Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’395
tusentals vällukter, som från ilen
j sköna trädgårdens väna blomster
uppfylde luften. Den lilla
gos-’ sen bette Axel, ocb ilen lilla
flic-" knn bette Fanny. De pratade
1 ocb pjolrnde sitt oskuldsfulla
bar-1 nnspråk ocb kommo dervid
öfverens om en liten utflygt till den
1 leende af brokiga blommor full—
s satta ängen, som kantade ilen
~ spegelblanka viken. Sagdt och
gjordt. Innan kort finna vi dem
’ hand i hand bland sina
förtrog-1 naste vänner ocb käraste syskon:
1 blommorna på ängen. De tyckte
» mera oiu dem, än om tulpaner
" och jasminer och kejsarkronor i
1 trädgården. Visst voro äfven
dessa trädgårdens blomster vackra
och sköna, och visst doftade de
så, att man riktigt kunde äta opp
1 dem; men de voro dock ej de
samma, tyckte barnen, soin de små
blyga vännerna på ängen. De
voro så rysligt fina i trädgården,
; och så vågade man ej röra dem.
Men hår på ängens mjuka matta
kunde man tumla om bland
tufvorna, ge blåklockorna en kvss,
smeka förgät-niig-ej på den
sammetslena 1:inden, och så kunde
’ inan fara fram med prestkragen
’ hur man behagade, ja, till och
mod plocka Bönder honom, och
det var just det roligaste att se
om det blef ja eller nej. Fast
icke tänkte man just då på
någon fästman eller brud, utan om
det skulle komma någon docka
el-" ler några tennsoldater till
nnmns-dags-gåfvn. Och så hoppade de
af och nn, hit och dit. Och oak-
tadt deras små fötter böjde till
jorden någon liten blomma, så ej
vredgades hon derför, utan reste
åter sitt hufvud och blickade ined
sitt milda blom-öga lika vänligt
på dc små barnen som förut.
Ocb så kom det ännu på
afton-qvisten en liten ståtlig fjäril i sin
prydliga sommardrägt att fröjda
sig åt den nedgående solens
sista afskedsbliekar. Med honom
fingo barnen så roligt, att de alls
icke kommo ihog, att tiden led
och att myggorna börjat sjunga
sina entoniga aftonsånger. Och
hvem kunde väl förtätika dem
det! Slutligen sade Axel till
Fanny, „kom, låt oss gå hem: jag är
så rysligt trött och hungrig.
A-djö ined dig, du lilla lätta
fjäril I" Och fjäriln hviskade ined
aftonfiägten sitt farväl, och Axel
och Fanny vände hemåt. Dock
tyckte de, att blommorna liksom
sade: gå ej ännu; vi få ledsamt.
Men de nickade god natt äfven
åt dem och gingo åt sin faders
boning. Dock vnr det alldeles
förunderligt: bela (len der gula
vackra boningen der på kullen
syntes ju ej alls! Hvart hade den
försvunnit, och trädgården och
den breda, sandade gången, som
ledde ned till sjön — allt var
det borta. Endast blommorna
på ängen, de voro qvar, och de
blickade allt ännu så hjertligt och
vänligt och tycktes såga: blif hos
oss, blif hos oss! Mon Axel och
Fanny blefvo ej så snart
tröstade. De begynte i stället bittert
gråta, och blommorna uppliem-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
