Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’405
gon ingång. »Är der någon?"
ropade Tiburtius slutligen oeb
bultade mod käppen i marken.
Då öppnades en nf qvistar oeb
ljung undanskymd dörr i markon
några aln från tufvan, oeh en
liten gråklädd man med lykta i
handen visade sig.
»Hvem är der?" frågade den
lille.
»Käre vän, vnr hara god och
vis mig på rätt led!" sade
Tiburtius, »jng har förvillnt mig."
»Ah, det är ju herr Tiburtius!"
utropade den lille. »Det vnr
gladt att återse er. Jag skall
genast stå till er tjenst; men hnf
dock den godheten oeh stig nod
till mig först och hviln er litet."
Nu kände också herr Tiburtius
vid lyktskenet igen sin gnrala
be-knnte, som hnn fiskat upp från
sjöbottnen. Herr Tiburtius var
trött nf den långa vandringen
öfver beden och antog gerna den
lilles inbjudning. De gingo
genom lucknn i ranrken nedför
Hero trappsteg oeh befunno sig snart
i Tuokkos boning. Den var
rymligare, än Tiburtius lindé
förmodat. Midt på golfvet var
eldstaden, der en treflig braaa just som
bfist sprnkttde. Röken hvirflndc
upp genom ett draghål i taket.
Väggarne upptogos nf hvar sin
långbänk, vid öfra ändan af
rummet, framför högsätet, stod ett
stort bord af ek, ocb i hörnet
der bredvid ett prydligt gammal- !
dags skåp. Vapen,
husgerådssaker och nllelinnda redskap Inn-1
nos upphängda på väggnrnc. I
Tuokko lyftade fram två små
stolar till elden och bad
Tiburtius taga plats oeh värma sig.
Mon knappt hade Tiburtius trädt
öfver tröskeln, innan ban
mönstrande började, titta sig
omkring och fästade sina ögon
stinnt på Tuokkos näsa, som
visserligen vnr litet egendomlig i
sitt slag, ty den såg ackurat ut
som en knifslida. Nog hade fru
Snabelind en näsa, som var
märkvärdigt hvass, men Tuokkos var
ännu konstigare.
»Det måste jag bekänna, ätten
sådan ..." började herr Tiburtius
redan, men nfbröt sig sjelf
hastigt, slog sig ner på stolen,
fattade Tuokkos hand, skakade den
hjertligt och sade: »så när hade
j»g gjort mig skyldig till en
opassande anmärkning; men alltsedan
vi sist träffades, har jag ej känt
igen mig sjelf. Jag Itnr en
benägenhet att leta efter hvarje,
äfven den minsta, småsaks svaga
sidor. Jag står ej ut dermed
längre. Befria mig från don der
lusten, jag fick af cr, att ständigt
sönderdela, pröfva och kriticcra
allt. Gör mig åter sådan jag
var!"
»Jag kunde väl tro att det så
skulle gä, men ni lärde ha edra
nycker", svarade Tuokko.
»Vänta, vi skoln försöka;" och
Tuokko steg upp på en pall, reste sig
på tåspetsarne och linkade med
knytnäfven herr Tiburtius i
ryggen tre gånger. „Seså, hur
befinner ni er nu?"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
