Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
115
vildar, att i hela vida verlden
ej fanns fasligare barn", att
<le ined sitt. stoj skulle taga
lifvet af sin stackars mor, in. fl.
beskyllningar, som hannade
deras sinnen, och isynnerhet
ända till ursinne retade lilla
Ebba (hvars natur var hilftig
och eldfängd). Henne fördrog
ock tanten minst. Signe hade
ett. lugnare, fördragsammare
lynne, således var bon mindre
en stötesten i ilen stränga
tantens väg, och fick derföre vara
mera i fred; dessutom hade
hon en makt i sina
oförlikneligt sköna mörka ögon som
var sällsynt, särdeles hos ett
barn. Äfven Rolf säg hon
med mindre oblida ögon än
stackars Ebba; Konrad var
tlcremot den som ansågs för
„favoritenu, hon var hans
gudmor, ocli behandlade honom
derföre med en viss ömhet,
samt nekade sällan till hans
små böner och önskningar,
hvarföre syskonen äfven oftast
sände honom som
parlamen-tär, dit de behöfde något för
sina lekar, hvilka likvisst nu
för liden mest alltid mest blefvo
störda.
Någongång hörde man Signe
och Rolf yttra en önskan
direkte till tanten, soin likväl
sällan beviljade den, lilla Ebba
deremot vågade sig aldrig fram
i ill den fruktansvärda, som
dessutom alltid kallade henne
„lintottsungen", ehuru den lilla
flickans hår var det lenaste,
silkesblonda. lockiga, man ville
se; men hon tog sin skada
igen, och kallade i stället
tanten för „gåsfotu, emedan
denna hade fått den ovanan att
gå inåt ined sin ena fot; mon
högt vågade Ebba aldrig
komma fram med den
benämningen, sinsemellan hade deremot
syskonen mycket roligt åt
„gamla fröken gåsfot", — så
dumt kunna barn hämnas då
de illa behandlas, med kärlek
och vänliga ord leder man
deremot goda barn lättare.
Men en ännu sorgligare tid
förestod de stackars små, då
äfven modren lades jiå bår!
Hon hade länge varit
sjuklig och svag, samt aftynadc
dagligen mer och mer. En
afton hade hon välsignat sina
älskade, bedt dem vara eniga
och anförtrott dem i Guds
beskydd. Sedan sade hon till
tanten: „var god emot rnina
armn, små barn!" och några
timmar derefter räknades hon
bland himmelens saliga andar!
De stackars barnen
snyftade högt, det tycktes dem som
skulle deras hjertan brista af
sorg, och deras lyckliga
Berg-hem var nu en saknadens
bo-ning.
De första tiderna tyckes
tanten påminna sig den döende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
