Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lång lans susade så tätt förbi
|inn» örn, »tt han varit
förlorad, om ban ej snabbt böjt sig
uridlin. Lansen flög förbi och
trängde djupt in i en stor gran
på andra sidan om vägen.
— Det var ingen klen karl,
som förde den lansen, tänkte
fursten vid sig sjelf. Men ban
fick iclte mycken tid att tänka
derpå, ty strax hven det ånyo
från småskogen, ocb ett hagel
af pilar slog ned på de resande.
(Fortsättes.)
Tante Emmys sagor.
"Ankmaja."
Gamla Farbror hade länge
och väl sökt sin favorit, lilla
Lina, som ban ej gerna kunde
undvara. Vid dockskåpet Iiade
ban tittat efter henne, i
skafferiet, der bon ofta brukade
hjelpa hushållsmamsellen, i
hagen, hos den lilla fålen
„Fln-miiigon der man ofta såg henne,
och i trädgården vid den lilla
blomsterbänk som lilla Lina
så vackert vårdade, ty nästan
alla barn tycka om blommor.
Slutligen fann ban henne
sittande pä en mossig sten nere
vid ankdammen, hvilken likväl
var ganska grund, så att ingen
fara var för handen, — oeh
utan hatt midt i heta julisolen,
sysselsatt att ined bröd och
potatisbitar mata ankorna och
deras små, gula silkcsungnr,
hvika voro hennes synnerliga
vänner.
"Ja, så! du sitter här nu
igen, ankmaja" brummade
gubben leende, och hötte henne
skämtande med käppen, "jag
har gått och letat efter dig
"långa stunden, du lilla
ryin-inerska, och hade bordt veta
I att du efter vanligheten satt
här och matade de snåla
kräken som aldrig få nog: men
vill du nu komma ut oeh
spatsera med farbror, min flicka,
så är du snäll."
Nu var "Ankmaja" en vanlig
benämning, hvarmed lilla Lina
tidt oeh ofta trakterades af
farbror, hon tyckte också ej om
den alls, utan rodnade hvarje
gång hon hörde sig kallas så,
men teg tills vidare. Äfven
nu uppsteg en varm
purpursky på hennes redan förut så
röda kind, och ett skälmskt
leende, liksom funderade hon
på något lustigt, lekte kring
hennes läppar, medan hon
inom sig tänkte: "jag skall
nog kurera dig för "Ankmaja",
men hon låtsade ej om
benämningen, utan kastade de sista
brödsmulorna åt sina
älsklingar, hvilka samlade upp dem
med sina breda näbbar, samt
mätta och belåtna vaggade
tillhaka i vattnet igen, och steg
upp för att följa farbror på
lians promenad utåt skogen som
vanligt.
Dagen var så varm, skogen
så sval och granarna doftade
sä friskt. Linneans små
oskyldiga klockor liksom ringde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
