Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136
lysa pejileu, kälkbacken»
blan-ka sluttning, fästningen , oeb
den tjocka stadiga snögubben,
då lindé alla redan begifvit
sig in att värma sig vid brasan.
Oeb gamla Stinn sntt redan
der förut i sin gamla vrå vid
kakelugnen, oeb kring henne
samlades nu som vanligt bela
den unga skaran. Hennes var
alltid om qvSllarna den lugna
vrå der barnen efter lekar och
nöjen njöto i stillhet af
aftonbrasans vänliga värme. Ännu
hade ej alla satt sig, då lilla
Toini sade: "gamla Stina har
i dag lofvat mig ntt berätta
något om vintern; vnren
nu snälla, så fån j höra!" Och
aldrig lärer lilla Toinis ord
ännu vunnit sådant gehör; ty
till oeh med de stojande
gossarne blefvo tysta, och alla
voro rätt nyfikna att höra.
Då började gamla Stina.
Det var ruskigt Och slaskigt
på jorden. Menniskorna gingo
och traskade i t räcken och sågo
surmulna ut, och till och med
de små barnen och deras glada
ögon hade blifvit nedslagna,
och menniskorna sade, att det
rar höst. Men hösten visade
då endast en af sina fula sidor;
de vackra, med klar himmel
oeh gyllene moln och rödaste
lingo;i i skogen, hade ban redau
framlett. Da var det långt i
fjerran på ett stort, högt berg
en liten pojke, som gick med
händerna i byxfickorna och
som tyckte, att det hår var
alldeles tråkigt. <)eh ban hette
Kalle eller Kalte Vinter och
var en burtig baddare. Och
hur bnn gick der ensam på
berget och emellanåt hoppade
på ett ben, sade ban för sig
sjelf: "jag tycker just, att de
der menniskorna äro ena
stackare. Der tycka de sig vara
hiskeliga kaxar, när min bror,
den knarriga hösten, och hans
dimmiga följe äro på godt
humör, och nu; när han vändt
kappan afvig, nu skall inan
tro, att de rynka på näsan.
Då koin i detsamma en frisk
och yster nordanvind och
begynte hoppa kring det höga
berget. Kalle Vinter betänkte
sig ej länge, utan »att sig
genast opp på den kraftiga
vindens rygg, och i ett nil bar
det af för honom ut i verlden
med sjungnnde fart. Det
tyckte Kalle Vinter om. Och
hut-han tumlade om bland de tutign
dimmorna och tuftlade om de
regndigra molnen! Det var en
lust att se. Och snart hade
ban förjagat alla dessa mörka
gäster så långt vägen räcker,
ja, nästan dit pepparn växer.
Med sin friska kraftiga
nordanvind for han derefter glädtigt
fram och åter öfver jorden,
stundom ilande utmed de lugna
insjöarnes ytor, stundom
svingande sig högt opp i den klara
stjernest rå I aml c verldsrymden.
Och om han dervid gaf en och
annan nätt oeh trefligt tindrande
stjerna en kyss, så log hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
