Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Iiliitl vänligt ät tlcti hurtiga
gossen. Men snart t ruttnade
Kalle Vinter vid den häftiga
ridten, och nordanvinden förde
honom då fjerran till det höga
berget, hvarvid lians boning
var oeh der ban nu tog sig
hvila. Men här ner i jordens
dalar började den nya dagens
sol glänsa de ined tusen
nätta frost stjernor förskönade
fönsterrutor, och tilia små
pojkar och (le stora med ropade
med en mun: "hurra för Kalle
Vinter! nu få vi skrinnlof!"
Oeh alla menniskor voro glada,
och solen sken så gladt, men
gladast voro dock barnen och
ungdomen, der de öfver
insjöarnes frusna böljor på den
spogelhhinka isen ilade hän.
Och det hade dc Kalle Vinters
första besök att tacka för.
Och nu skrann man, och nu
roade mnn sig på den blanka
isen, och nu begärde man allt
jämnt skrinnlof, och pojkar
och flickor och alla tycktes
hafva muntert, men der gick
en och annan gubbe och
gumma oeh der åkade
lands-boarnc med sina lass, och
tycktes alls ej fröjda sig åt
skrinn-lofvet. De förargade sig
tvärtom åt det dåliga föret oeh den
"välsignade" halkan, och då
lasset for i diket, blef bonden
förtörnad öfver det dåliga
vägalaget och sade, "skall det
då ej en gång blifva vinter
och slädföre!" Detta hörde
Kalle Vinter der i fjerran på
det ödsliga berget, ty han liadc
mycket goda öron. Unn hade
nyss stigit upp efter en längre
sömn, t}’ alla pojkar och
vildbasare sofva ju duktigt, och
gned sig i ögonen oeh sade:
"se så nu äro menniskorna
åter surmulna. Men det
valbara de stora menniskorna;
de små voro det ej alls. Då
ropade Kalle Vinter åt sig en
kulen nordöstvind, som
fjeskade omkring der borta vid
bergets östra kant. Och nordosten
koni genast, ty alla vindarne,
isynnerhet nordan, nordosten
oeh nordvesten, tyckte mycket
om den raska Kalle Vinter.
Och så bar det nf på
nordostens rygg lit bland molnen
i verlden. — Men nu ville ej
alla de regniga höstmolnen,
hvilka medan Kalle Vinter sof
kommit tillbaka, rymma fältet
som sista gången, utan några
sökte gömma sig nära jorden.
På dessa låt då Kalle Vinter
nordosten blåsa så, att det hven
dem om öronen, och de blefvo
bra snopna nu, ty bela deras
ruskiga höst kostym började
upplösa sig och i små hvita
snöHingror neddansa till jorden.
Och några dimmor, som dolt
sig i dälder oeh skogar, lät
han frysa fast vid trädens
grenar och gjorde skogen riktigt
vacker med vinterblommor och
och löf af frost. Sedan Kalle
Vinter sålunda låtit sin brors,
Höstens, efterhängsna följe,
dimmorna och molnen, rätt för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
