Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•872
blef nil prisad såsom ett snille,
och några år sednare, 1811,
förbättrades lians uppfinning
af James Watt. Mecl hvarje
år lärde man sig allt bättre,
att använda denna nya,
förunderliga kraft. Den begynte
redan 181 fi att användas till
maskiner i bomullsfabrikerna,
och år 182fi hade inan blifvit
så djerf, att det första
ångfar-tygct plöjde oceanerna från
London kring
Godahoppsudden ända fram till Kalkutta
i Ostindien.
1 England fanns den tiden
en fattig och olärd arbetare
vid namn George Stephenson
(läs: Stiveusen.) Han var ett
flinkt mekaniskt hufvud, som
på egen hnnd uppfunnit nya
pumpverk och andra maskiner
tör stenkolsgruvorna, och han
föll på den tanken att man
borde kunna drifva vagnar med
ånga, efter mail kunde drifva
fartyg. I aderton år arbetade
ban rastlöst på ilennii
uppfinning. Det ena försöket efter
det andra misslyckades, nllu
menniskor skrattade åt
Stephenson och ansågo honom lör
iialfgnlen, likasom Fulton.
Öfverallt mötte ban oginhet,
hinder, krångel och fiendskap.
Men Stephenson var ihärdig;
lian arbetade dag och natt;
när ett sätt misslyckades,
försökte ban ett nnnat och lät
ingenting afskräcka sig. Så
kom ban ändtligen sä långt,
att den 27 September år 1825
det första lokomotivet gick fram
på en jernväg mellan Stockton
och Darlington uti vestra
England. Det var en triumf för
den fattige Stephenson! Mnnga
tusen personer lindé församlats
till Stockton för att få ron sig
ål ett lustigt spektakel, ty
somlige trodde att lokomotivet, icke
skulle röras ur fläcken, andra
trodde ntt det skulle springa
i luften, och nästan ingen
trodde att det skulle lyckas.
Tåget bestod af 14 vagnar,
somliga lastade med stenkol och
mjöl, andra med passagerare.
Signnlen gafs, ångan frustade,
tåget satte sig i rörelse, rullade
majestätiskt bort och försvann
med sin hvirflande rök för dc
förbluffade åskådarnes syn. Då
skulle man ha sett dc långa
näsorna! En stund voro alla
tyste af häpnad, men då blef
med ens ett hurra, som aldrig
ville taga slut. och inom några
sekunder var George
Stephenson icke mera en haltgnlen
fantast, utan den mest firade
oeh beundrade intill i England.
Nästa gång skull jag berätta
eder mera om ångan och
kommunikationerna.
Z. T.
Morfars ögontröst.
IV.
(Forts. fr. n:o 46).
„Jo, du är så snäll, men ...
men . . . min egen mamma!"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
