Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
S.T
rit i lilla (rinn handlingar*
Aldrig lindi) han missbrukat den
magt, Gud förlänat honoro,
u-tan af alla krafter heniödnt sin
nit vara en beskyddare och
försvarare »f sitt rike, en
rattvis doninre, en tröstare förde
betrycktn. Unn hade sökt
sin rätta värdighet uti ott
undvika allt yttre prål. En
lysande hofhiillning hade |inn
derföre ieke, hans förströelser
hade varit att jaga uti
skogarna vid berget Ilarz, så ofta
regeringsgöromrtlen det tilläto.
Det var Henrik den första,
som med kraftfull hand förde
spiran i Tyskland, som
tillba-katrängt de vilda Ungrurne,
hvilka under flere år härjat i
Tyskland, soto återställt
ordning och säkerhet i de förödda
landsknnertia och som för detta
ändamål hopsamlat den
förskingrade landtbefolkningen uti
städerna, — derföre
Stadvpp-byggarn, äfven tillföljd af sin
kärlek för jagt 1’ogelfäiiijaren
kallad.
Med rätta gingo de
kungliga hofmännen sorgsna
omkring; konung Henriks död
var en oersättlig förlust för
riket. Ännu mera orsak till
djup smärta lindé de som stodo
hans hjerta närmast, ilen ädla
drottningen Mathilda, som
öfverväldigad uf sorg knäböjde
till höger om lians bädd;
bredvid henne den ungdomligt
sköna, mild» Edith,
komingadott-rcn från England, som var
förmäld med Henriks äldsta
son Otto; derefter hnns söner
Otto, Henrik och Bruno,
hvilken djupt skakade Btodo vid
foten nf häddrn — Otto, en
ung man 0111 24 år, den andra
Henrik, en yngling i ridderlig
och Bruno, ilen yngste i
presterlig drägt.
Mera lugn ån de alla var
den döende sjelf; försonad med
Gud blickade han med
hängifvenhet döden i ögut icke af
förtröstan på de godn
handlingar ban under sin långa
rättrådiga regering utfört, ulan af
tro på den Korsfäste hvars
bild han hnr i sitt hjerta. Nu
föll hans blick på den
hnlf-öppna dörren och han varsnade
bencdiktinermunken; det flög
liksom en glad öfverraskning
öfver lians drag, ett gladt
leende sväfvade på hans läppar
och ban vinkade åt munken
att träda närmare.
— Du, Adalbert, frågade
konungen ined svag stämma.
— Jag hörde, att ni låg på
dödsbädden och måste ännu
engång se eder — enpång
efter årtionden, min konung!
sade munken med vemod.
— Äter hvilade den
döendes öga på honom och ett
vänligt småleende uppklarnade
hans ansigte. Adalbert, såsom
konungen hade kallat honom,
förstod detta leende. Det var
minnet af oskuldsfulla
ung-domsdagnr, då de bådn som
kamrater tillsammans hade del-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
