Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1
Imiiiiile mig ofin, jag deremot
var mycket häftig och kunde
ej tåln, ntt han ställde sig
öfver mig. Ett ofta upprepndt
yttrande nf min fader, att hnn
bedyrade det jag ej var den
äldre, ökade ytterroern vår
inbördes ovilja. Sålunda
uppkommo dagliga tvister, hvilka
slutligen blefvo för mycket för
vår gamle fader och läto
honom frukta någon olycka För
ntt undvika sådant och tillika,
för att fullkomma min
uppfostran, sände him mig till den
gamle hertig Ottos hof,
hvarest jag skulle lära den adliga
vapentjensten och hofsedernii.
Blott föira äldre var
hertigens son, Henrik. «Jag
behagade Itonont och lian utmärkte
mig framför tle andra
ynglingarne vid hofvet; snart voro
våra vapenlekar och öfriga
sysselsättningnr gcmensnmmn.
Henrik var för mig ej som en
furste eller länsherre utan som
en äldre broder, som älskade
och bildade mig, hvilken jag
ärade och hvilken mitt
ungdomliga hjerta omfattade med
en förtrolig broderskärlek. Och
dock voro äfven vi af olika
lynnen. Henrik allvarsam,
eftertänksam, och full af vanlig
kraft, jng deremot öfverfull
af skämt och lust sn in t begär
efter bragder. Men denna
o-likhet i karakteren slöt oss
ännu fnstare tillsammans.
Di t var sköna, glada
ung-doinsdagar, o drottning, soto
vi tillbragte under vapenlekar;
de friaste och gladaste
stunder voro dock de gånger, när
vi tillsammans jagade i
Harz-bergets doftande skogar. Då
drucko vi ur en bägare och
delade ett bröd. Jag har
granat i klostret, har länge nfsngt
mig verlden oeh dess fröjder,
men ändock rör sig mitt hjerta
underbart, när jag tänker på
dessa dagar.
Då talade vi mycket om
framliden; vi kunde ej ana,
alt Henrik engång skulle
kallas till konung, nit ban skulle
förena de upproriske tyskarne
och rädda riket från förstöring.
Han ini])växte emellertid till
blifvande grefve af Sachsen
och, aå lättsinnigt mitt sinne
då än vnr, märkte jng dock,
sn han skulle blifva stor, en
mäktig furste likaså vis som
krnftig till bragder. Unns
kinta blick vredgades ofta när
hnn såg huru det arntfi, lifegna
folket misshandlades oeli
förtrycktes af adeln; han tog i
försvar de fattigas rått och
sade ofta, ntt fursten måste
hafva ett stöd emot adelns trots
ooh stolthet i det lägre folket.
Detta begrep ja;i ej dä; mig
tyckes folket endnst vara till
för ntt plöja atlcln6 åker oeh
vakta hans boskap; nil nniint
vnr det ej behöfligt. Först
sednare, när jag som munk
predikade i byarue, besökte
hyddorna och här förnam, att
konung Henrik grundat städer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
