Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
97
Min broder stig, huru valet
upprörde vår fuller; |inn
fruktade, att kärleken till inig
skulle fråntaga honom segern.
Långe betänkte sig vår failer,
och fiendskapen mellan hans
söner blef större dag från ilag.
Menniskohjertat,o drottning,
flr ett trotsigt oeh upproriskt
ting. Tidigt en morgon
uppfordrade mig min broder att
deltaga i enjngtfärd. Min
fader kund» ej mera stiga till
lulsl, ty åldern höll honom
ijeitrad, men ban låt bfira sin
stol framför trappan; hår i
skuggan inandades ban den
milda luften, hörde foglarne
sjunga ocli åskådade
sommarens prnkt; Itfir såg han oss
till häst, vinkade oss till sig,
då vi redo bort och i lians
ö-gon lyste fadersirlädjen öfver
hans båda ma||nhaftiga söner.
Mig tycktes att ban nu’ fattat
sitt beslut och ville insätta mig
och min broder till arfvingar.
Min broder måste hafva anat
detsamma, ty han *ar af ett.
dystrare lynne än vanligt och
ett elakt hån låg i lians blick.
Vi hade kommit i skogen
och knektnrne hade ridit tömt,
då min broder med bittert hån
först begynte gäckas öfver min
vänskap med hertigens son.
Han frågario mig, om jag
derför hade erhållit någon skön
förläning.
— Jag tigger ej län hos
hertigen; min fader har nog gods
att dela mellan tvänne söner,
ropade jag och vreden kokade
i mig.
Da for min broder vild upp.
Aldrig såg jag ett sådant bat
i hans öga *oin då. „Fege!"
Utropade han, „som begagnar
dig af din faders svaghet och
sjukdom för att tillskynda dig
ett. arf, soui för alltid
försvagar och nedsätter vårt hus. —
Så vill din hertig hafva det,
för hvilken du kysser stoftet,
klen oeh svag skall adeln vara,
och han allena herre i landet!"
Det var onda, giftiga ord, o
drottning; som spetsiga pilar
träffade de mig. Innan jag
visste, lindé jag slungnt
jagt-spjiitet, som jag höll i handen,
nå min broder; ban sjönk från
hästen, blodet öfverströinniade
honom och spjutet stack
honom i bröstet.
Här höll munken inne: ban
andades djupt, ansigtet hade
blifviL bleki nf det smärtsamma
minnets makt. Han lade
händerna i kors på bröstet, lians
Villek sänkte sig och lians
läp-par uttalade sakta och darrande
en bön. Drottningen vågade
ej afbryta honom; rysande och
dock full af medlidande dröjde
hennes ögon på den olyckliga.
III.
Gudsfriden.
Munken ||aili’ slutat sin bön.
I våldsam inre kamp sökte
ban vinna fattning oeh fortfor
med ännu darrande stämma:
Hjertat ville stelna rid denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
