Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14
anblick. Före vunna voro hnt
och agg, bitter änger lindé
trädt i stflllet: jag förbannade
i mitt hjerta godsen, för
hvilkas skuld jag bcfläcknt min
hand med min broders blod.
Snart fattade jag mig dock
och sprang ned från hflsten
för att bistå min broder och
draga spjutet ur hans sår. Hans
ö-gon voro tillslutna och ban
var medvetslös; om han ännu
var vid lif visste jag icke.
O drottning helst hade jag
lemnat stället och gömt mig i
skogens djupaste snår, — dock
jag måste ju skaffa hjelp, om
jag också ej visste, huruvida
det mera skulle gagna till
något. Jag satte hornet till mina
läppar, och snart hade dess
gälla toner församlat knektarne
till stället. Ingen frågade hvad
som händt den olyckliga, de
förfärdigade skyndsamt en bår
och buro den sårade bort.
Med en mördares känsla, som
föres till blodsdomstolen, följde
jag tåget.
Slutligen kommo vi till
hemmet. Min fader hörde
knektarnes steg uch kom oss
tillmötes. Då ban såg sin
förstfödde afrtviinnad, blek och
blödande och mig gå efter båren
som en tid döden dömd, då
visste ban allt. Men det som
skett af ett ögonblicks
öfverilning, höll hans vrede och
smärta för en öfverlagd afsigt. Han
höjde handen och till ropade
mig sin förbannelse, mig som
han så kärleksfullt älskat.
ban kunde ej sluta, stum sjönk
ban tillbaka. Slaget hade
dödat honom.
Anyo höll munken upp, ban
tlrog djupt efter andan;
rysande dolde drottningen sitt
anlete. Tonlöst fortfor ban:
Då jag såg min fader höja
handen till förbannelse, då jag
såg honom liflös sjunka
tillbaka, då vände jag om so m om en
engel ined flammande svärd
hade drifvit mig tillbaka. Jag
flydde tillbaka till skogen för
att dölja mitt anlete för
menniskorna. Der irrade jag
omkring; huru många dagar vet
jag ej. Mig tycktes, att jag
några gånger stillade min
brän-natide febertröst vid en bäck,
eljest erfor jng intet, icke
nattens kyla i den fuktiga
skogen, ej trötthet eller hunger.
I vindens susande, i bäckens
brus hörde jag blott orden:
..Fadermördare!
brodermörda-rc!" Då ett villebråd skygt
sprang förbi mig, så menade
jag, att jtfven detta i mig
undvek möraaren, som var utstött
och föraktad af menniskorna.
Va|ien bilde jag bortkastat;
utan försvar ville jag prisgifva
mig åt hvarje fiende, vore det
menniska eller djur, dock
ingen vidrörde mig. Slutligen
var det slut med minn krafter,
jag kastade mig på marken och
hoppades att dö.
Då fattade mig i stället för
den vilda förtviflan, som
rastlöst lindé jagat mig, ett djupt
vemod öfver att jng så fjerran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
