Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UT
titi, huru <lc enhälligt utknrnde
mig i kyrkan? Derna hyllning
kom af hjertat — det är mig
ett tecken, att Gud verkligen
står vid min sida, såsom du i
hniis namn krönt mig. lian
lwr uppställt min tron till ett
stöd för det rätta på jorden;
lian skall skydda och
uppehålla den!
Med dessa ord roste sig Otto,
för ntt ånyo träda till fönstret
och visa sig för den jublande
skuran. Vid förbigående
hvilade hnus skarpa blick på
hertiga|rne nf Baiern och Franken,
hvilka hånlogo åt folkets
hån-gifvelse för Otto. Konungen
brydde sig ej derom — men
bredvid dem varseblef ban sin
broder Henrik, som tog ifrig
andel i hertigarnes hemliga
saintnl.
Det misshagade Otto att se
horiom med de båda
uppstudsiga furstarne. Väl hade han
varseblifva, i hvilken dyster
sinnestämning Henrik lindé
kommit till festen, ban såg
honom blekna i kyrkan under
det kröningsakten pågick.
Dyster, nieil nedsänkt hufvud
hade ban följ i sin kunglige
broder från kyrkan, med mörka
blickar hade ban sett, huru
furstarne betjcnade den nya
konungen. Men nu voro hans
kinder röda; lians ögon
flatii-made; hnn var synbart häftigt |
upprörd, livad skulle detta
betyda?
Läuge hvilade Ottos ögon
på brodern, vemodigt och
allvarligt, bedjande och vnrminde.
Sex händelserika år hade
förflutit sedan kröningsfesten.
De stolta furstarne hade snart
gjort uppror mot Otto, och
Henrik, lians broder, lindé ställt
sig i deras spets, förförd af
hertigen af Franken. Men Gud
var med Otto; för honom
uppåt ego folkets böner. Då segern
redan syntes vara i de
upproriskes händer, funno de båda
hertigarne af Franken och
Lothringen sin död på ett sätt,
som tycktes folken vara ett
gudsstraff; Henrik, utblottad på
alla hjelpmedel, såg sig
nödgad att anropa sin broder om
nåd.
Otto oj allenast förlät honom,
utan förlänade honom äfven
det sköna hertigdömet
Lothringen, för att öppna för
honom ett fält för verksamhet
och för att lugna hans
äregiriga böjelser; han gjorde det
äfven för moderns skull, soni
så gerna hade sett Henrik,
hennes älskling, lycklig.
Henrik med sin ungdomliga
vildhet var dock ej mogen en
sådan uppgift. Lothringarne,
som ogerna sågo en furste af
främmande stam, eniotiogo
honom med ovilja, och Henrik,
till gestalt och i yttre afseende
lik sin fader, egde ej dennes
vishet; i stället för ntt
småningom tillvinna sig deras
kårlek, retade ban Lothringarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
