Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IT) l»
— Gör tlfi och jng borgar
för, nil hvad du An må begärn,
skall dig beviljas, om du kan
befria min själ frän
medve-tanilet, ntt niin broder är för
evigt förlorad för kronans skull,
sonj jng bär.
Öfverväldigad af sina
känslor, vände sig konungen efter
dessa ord bort och vinkade åt
munken attlenina rummet.
Fader Johannes drog sig bort
för att. fortsätta resan, men i
sitt hjerta tänkte hnn nå
konungens ord, hvilken,
beundrad och afundad af så tnångn,
dock måste fullgöra den
svåraste uppgiften — att med
mot-sträfoigt hjerta vara sin egen
broders ntrånga domare.
XI.
Fången.
Henrik satt i sitt fängelse
långt borta vid Rhenfloden, der
ban hade inga bekanta, inga
anhängare, soin kunnat hjelpa
honom på flykten. I stället
för Harzbergets skuggrika
skogar, der ban jagat den vilda
hjorten, i stället för
kungaborgens vapensalar, omgå|vo
honom nu fängelsets mörka
väggar. Val blickade emellanåt
en solstråle gcnoui det trånga
fönstret, nedanföre flöt Rhen
med sina klara böljor, på
andra sidan kunde fangen varsna
en lång sträcka berg, om han
steg upp på stenbordet, för att
se ut genom det högt upp vid
taket belägna fönstret. Men
denna flyktiga solstråle, dessa
höga berg lockade honom
förgäfves, ban kunde ej besöka
dem; han vnr för nlltid afskild
från verlden.
Och hvilken ensamhet
omslöt ej honom! Intet hof af
smickrande anhängare, ingen
krets af glnda kamrater och
vänner omgaf honom nu; ban
skådade cj mera sin moders
kärleksfulla ögon, förnam oj
mera den milda klangen af
hennes röst. Unn hörde blott.
Khenllodcns brusande och
rof-fäglarnes skrän. Ingen
lyssnade till hans vilda klagorop,
till den förtviflan, med hvilken
han förbannade sin födelsedag
och tronen, i hvar» skuggor
ban uppvuxit, ja till och med
den skönhet och kraftfullhet,
som utmärkte honom framför
tusenden och nu tnäste
försvinna i fängelset. Ingen hörde
de anklagelser, med hvilka hnn
belastade än sin moder, soin
närt hans stolta förhoppningar,
än sin döde fader, som
tillintetgjort desamma.
Ensamheten gaf dock åt
fången en kamrat af annat slag,
— samvetet. Om ban ville
eller ej, hörde han i nattens
stillhet, i vattnets bins, i
rof-fàgelns skrik och i stormens
sus de hemska orden : „Kain,
Kain, du ville döda din
broder!" — Fången blef tystare;
hau klagade ej mera. Timmar
och dagar igenom sutl ban pä
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
