Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stenen, som tjenade honom till
sittplats, i stinn förtviflan1.
En dag förkunnade
borgfogden, som dagligen hemtade
fångens enkla maltid, att rn
munk hade anländt, som
konungen skickat till honom.
Henrik hade i hemlighet
längtat efter ett tröstande samtal
med en prest; men nu reste
sig hans hjertas gamla stolthet
och lrots till motvärn, — ban
ville ej förödmjuka sig för sin
broders utsände.
Framhärdande i envis tystnad med
hufvudet stödt emot armen, utan att
vända sig mot den inträdande,
emottog ban dennes första
besök. Fader Johannes rördes
underbart af prinsens anblick.
Henriks likhet med sin fader
var slående. Den gamle
klosterbrodern t rotide sig
förflyttad tillbaka till sin ungdomstid,
till konung Henriks dagar och
ban tyckte sig nil återse honom
i fängelset, blek och affallen.
Från första ögonblicket fattade
hnn medlidande med den
o-lycklige prinsen.
Dock dagar, veckor gingo
till ända, innan det lyckades
honom att vinna dennes
förtroende. Han berättade åt
prinsen om hans kungliga moder,
om hennes oföränderliga
kärlek till honom och den helsning
hon sändt till honom, och 1
lenrik betäckte i sitt qval
ansigtet med händerna. Men
skammen tillslut liaris mun; ännu
var hans sinne ej så förödmju-
kndt, ntt hnn skulle Öppet
erkänt sin ånger. Äfven
skådade hnn dystert till marken,
då patern talade om den sorg,
som hntis broder Otto fisat
för lians själs salighet.
Men då munken berättade
för honom sin lefnads sorgliga
historie, huru hnn, genotn vilda
passioner störtad i förtviflan,
föraktad och bcfläokad ined
blod, hade sökt skydd inom
klostn ts heliga murar, då först
väcktes prinsens deltagande för
honom. Rodnad och blekhet
vexlade på hans anlete, då
Inder Johannes skildrade sitt
förhållande till sin broder, då
han berättade huru han
slungat spjutet på brodern, huru
ban förnummit sin faders
förbannelse och förtviflad irrat
genom vilda skogar. Med
ö-gat önfvändt fästadt på
berättaren, lindé Henrik hört
honom till slut. Då ban nu
nämnde, huru ban i klostret
småningom funnit frid med Gud,
i hvilken besittning ban kände,
sig rikare äu om han erhållit
hein arfvet efter sin far, —
gömde prinsen djupt skakad
hufvudet i händerna och gret
bittert. Men från denna stund
fick Henrik förtroende för
patern, hvilket växte mer och
mer för hvarje dag. Frivilligt
biktade ban sig för honom,
erkände sitt stora brott och siu
ånger deröfver,
— Men kan min kunglige
broder, slutade han, mera tro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
