Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Iipii blefvo hopbundna under
knäna. - -
•Sedan lo» den torra I larma
honom på ryggen efter alt först
blifva gifvit honom en smörgås,
hvilken han dock ej förmådde
äta, och vandrade sä lit i
staden mcil honom.
På den stora bron, som för
öfver Themsen, blef den torra
Hanna stående jemte den lille
Wilhelm.
llögt klagande höll hon ut
sin hand emot de förbigående,
och beiålladc’ för dem, att
hennes lille dotterson var lain
sedan sin födelse, alt hon icke
mera orkade arbeta, för att
föda honom, och att hon och
barnet måste svälta ihjel, om
de icku finge några allmosor.
De förbigående, hvilka
fattade ett stort medlidande för
den lille bleke gossen, ined de
stora, mörka, tårfyllda ögonen,
kastade månget, både stort
och litet mynt i ilen gamlas
förkläde.
Wilhelm hade väl först velat
skrika: „jag är alls inte lain,
den otäcka qvinnan är inte
min mormor.1’ — Men Hanna
hade alllid, då ban ville öppna
sin mun, knipt honom så
förskräckligt i de hopbundna
benen och dervid sjelf jemnt! sig
sä högt, att den stackars
gossens, af snyftningar afbrutna
ord, alls icke hördes i
menniskohvimlet.
Allt mer och mer smärtade
hoiiom dcssuium dc hopbundna
benen, så all ban alls icke
uicr kunde skrika.
Din torra Hanna medförde
ott rikt byte, då hon, jemte
sin föregifnc dotterson, åter
infann sig i tjufbålan.
Moi ton visade också
Wilhelm ett öfvermåttan vänligt
ansigte. Hans ben blefvo
lösbundna ooh man satte, honom
på en bänk, samt gaf honom
rikligt att äta och dricka.
Men ack! det tröstade honom
föga. Det vilda lif,
menniskorna omkring honom förde,
och barnens larm gjorde
honom ängslig och rädd. Älven
om hans sjuka fötter ock t i I
låtit det, skulle- lian ej deltagit
i de vilda lekarne. Han
fordrade icke nu mera högt
skrikande, att blifva förd till sina
föräldrar och syskon, men ban
tänkte under stilla grät på sitt
sköna lugna hein och sina
snälla, vänliga systrar, lians
stjufmoder var ju också
egentligen icke så elak, hon hade
på bela tiden ej slagit honom
så, som den torra Hanna. Han
började bittert ångra, att ban
ej tåligt väntal den halfva
timmen, tills modren återkommit.
Allt häftigare runnö Wilhelms
tårar, hans annars så trotsiga
hjerta blef allt vekare och
vekare. Hemma hade ban ofta
tyckt, alt det var tråkigt då
fadren, gouvcrnanten eller
Lottehen om aftnarne hade bedit
med honom, men nu kom ban
sjelf ihåg den lilla bönen, ban
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
