Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stig: lian lefver ännu för att
trycka till sitt hjerta «lct bnrn,
som du ryckt ifrån honom,
plågat och misshandlat.
De båda männen störtade i
hvarandras annar oeh
glädjetårar strömmade ned för deras
kinder, den döendes röst
återförde dem till sig sjelfva.
— Förlåtelse, förlåtelse
bön-föll ban med knappt hörbar
stämma och sträckte mot de
båda männen sina vissnade
händer, för den barmhertige
Gudens skull förlåtelse.
Förlåtelse, gamla hund, nej,
all den förbannelse som finns
i verlden må följa dig på
resan till evigheten.
— Förbanna honom ej, min
far, had Hans med darrande
röst, ban skall snart firma en
mäktigare domare bortom
molnen, hit honom dö i frid.
— Ni förlåter mig, unga
herre, lofvad vare Gud —
snyftningar qväfde hans röst
— räck mig er hand och lyssna
till de sista ord jag bat att
säga: Jag har varit ert lifs
onda engel och ni har
vedergällt mig på det sätt att ni
har lärt mig det högsta en
menniska kan lära här nere
på jorden; ni har lärt mig att
tro på dygden och det godas seger
öfver b rott och död. Jag var
brottet och ni var dygden, vi hafva
kämpat nå lif och död och vi
har behållit segern. Ni var ett
värnlöst barn, jag hade
kunnat utplåna eder frän jorden
om icke himlen hade lånat er
sin kraft, då måste alla jordens
krafter svika. Påminner ni er
ännu den qväll då jag, en
bjert-lös brottsling, skulle tvinga er
att vandra i mina fotspår. All
min råa kraft strandade emot
ett barns blick. Ni flydd» och
förkunnade till afsked att Gud
skulle straffa mig. dag
darrade för första gången i mitt
lif. Hvad tusende
predikningar ej skulle hafva förmått,
det förmådde ert oförskräckta
mod. Jag böljade att tänka
på mitt förflutna lif, jng flydde
krogen och sökte tröst i
arbetet och bönen.
Frid oeh glädje återvände
i min själ, jng märkte nu huru
hög den blåa himlen var och
huru skön Guds
blomstcrhölj-du jord.
Den döende sjönk vanmäktig
tillbaka på kudden, ban försökte
alt sträcka fram sin haml till
afsked, ilen sjönk liflös neil
vid hans sida. Han hade
andats ut sin sista suck. De
båda männen höjde sig neil
öfver ilen döde, ett uttryck af
stilla frid låg i lians vissnade
anletsdrag och solens sista
strålar lekte i hans hvita skäirir.
(Slut.)
En sällsam skola.
Af Ottilir Wilrlerimitli.
IX.
En stjufmoder.
(Kurts. fr. nw 29).
»Dumheter,- log Morton,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
