Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•316
nit den ljufva lilla Sopbio idke
kunde hafva gjort något ond!
och att hon var oskyldig. Ilon
milrkte snart att barnets
liiin-der och panna voro bränunnde
heta och att hennes puls slog
häftigt.
— Det arma barnet är sjukt,
sade hon vcinodsfullt, tog
Sophie i sina armar för att bära
henne till sin kammare, hvarest
hon nfklädde. henne och
lade henne att sofva.
Sophie hade feber och led af stor
trötthet och djup afrundning.
Det ädla barnet hade satt. för
stor tillit till sina krafter, hon
kände sig krossad under
tyngden af sin smärta. Den
största sorg förorsakade henne
Rudolfs uppförande cinot sin
syster.
— Nu skall ban komma,
måste ban komma, han måste
tör henne tillstå sitt fel, för
henne åtminstone; ban måste
omfamna, gråta och tacka
henne, tänkte Sophie, i det hon
höll sinn blickar fästade på
dörren. Det var förgäfves som
hon hoppades och väntade;
ingen kom. Allt förblef tyst.
Rudolf, hennes innerligt
älskade broder, var sålunda icke
allenast lättsinnig, hnn var
dessutom grym. utan hjerta och
it t un samvete. Sophie
ihopknüp-ie sina bänder oeh rigtade en
brinnande bön lill honom, som
är alla öfvergif|!as vän.
Snart förvirrades hennes
förstånd och sorgsna samt glada
tankar tumlade om hvarandra
i hennes hjerna. Barbara satte
is pàhenncspnnnn, menhon
kände ieke mera af det. Hon såg ej
heller mera ntt Rudolf stod i
rummets dorr och g råtandc
sade, att han ville gå till sin
syster, men att Barbara gjorde
honom ett tecken att gå bort,
ty Sophie vnr alltför svårt
insjuknad, lör att kunna uthärda
åsynen af sin broder. Det var
mycket bedröfliga dagar.
Under det vintern nickade sitt
afsked åt naturen och
vindarna, vårens förelöpare,
bortsopade den sista återstoden af
snö och is, stredo lifvet och
döden om den ljufva Sophies
person. Nedtyngd nf smärta
satt hennes far vid sin
dötters bädd, darrande för detta
barn, hvars själ och kropp
ban trodde lika mycket sväfva
i fara. Rudolf tryckte ofm
Sophies bänder, öfverhöljande
dem med kyssar och utgjutande
heta tårar. Men det- var
endast då hon sofde, ty åsynen
af brödren oroade och gjorde
henne ondt. Den goda, gamla
Barbara, som ined den största
omsorg söijde för barnet både
dag och natt, bemödade sig
sorgfälligt att aflägsna från
henne nllt, som kunde störa
hennes lugn. Slutligen
började den lilla flickan att blifva
bättre, och snart glömde man
orsaken till hennes sjukdom,
liktisom man glömmer allt
annat här i verlden. Dä våren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
