Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•356
gen, upphörde gennst derns
bölande, och Irondnrnns skall
tystnade ögonblickligen.
Djuren till och med förstodo det
hjertslitando i denna säng.
Het-degossen ilter tröttnnde aldrig
ntt blåsn på sin flöjt, tills nf
en händelse, en riddare
vandrade genom lunden. Da hr.n
hörde sången, kände han sina
ögon fuktas, stannade, och
lemnade icke herden förrän denne
sålt åt honom sin flöjt. Nu
drog riddaren omkring genom
hela Inndet, blåste den
klagnn-de sången, och hein verlden
brast ut i tårar.
Sålunda kom hnn en dag
till hofvet, hvarest den unga
konungen satt på tronen, och
ilen gamla enkedrottningen
lefde ännu. Man berättade
för henne om den ridderlige
spelmannen, som blåste en
sång, vid hvars toner alla
hjertan darrade och uppfyldcs af
djup sorg.
Den gnmle drottningen, som
ständigt var bedröfvad, sade:
.hvad kan i verlden finnas,
som vore bedrölligare än min
bedröfvelse? Jag vet nog ntt
splelmannens klagande sång
icke kan göra mig sorgsnare,
än jag för tillfället är. Låt
honom komma!
Den ridderlige spelmannen
kom och blåste på sin fljöt:
Riddare min, riddare min!
Mitt döda ben Br flöjten din,
Min broder slog mig uti lunden . . .
Knapt hnde drottningen hört
dessa få ord, förrån redan en
ström nf tårar Höt från hennes
ögon. Då spelmannen deremot
fortsatte:
Ifr&n min band tog ban
Den blunmin. sotu jng fann.
Han snde, ntt han sjelf den funnit.
uppsteg drottningen med ett
gällt skri, och föll derpå i
djup vanmakt. Spelmannen
förskräcktes och ville nfbrytn,
men hnn kunde det ickc —
sången måste hvarje gång,
sedan inan engång börjat
densamma, spelas till slut — och
då den sista tonen vemodsfulit
förklingade, vaknnde
drottningen ur sin vnnmnkt och
ropade: Gif flöjten åt mig, gif
flöjten åt mig! Albi mina
sknt-ter — flöjten åt mig!
Den ridderlige spelmannen
öfverlemnade sin benflöjt åt
drottningen och sade: .jag
begär inga skatter, och vill icke
hafva någrn." Derefter
vandrade hnn åstnd. Drottningen
deremot inneslöt sig l det
innersta nf sina gemak, och
blåste sången, och gret så långe,
att hon icke mera hade några
tårar qvar.
Konungen hnde blifvit en
glad och lefnndsiustig herre.
Sång och strängaspel utgjorde
hans fröjd. Unn firade gcrnn
muntra fester, och gladde sig
öfver lifvet. Engång hände
det, att han sotu vanligt hade
beslutit att fira en fest. Tal-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
