Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•387
ser till ruin son — jag vet ey,
om han gjort det eller icke."
„ Vänta dock ännu ett
ögonblick." Värdinnan gick i ett
inre rum och återkom
ögonblickligen men en visserligen
gammal, men god slaf, som
hon räckte åt främlingen. „Se
bär — tag emellertid dennn
staf, ni återkommer utan
tvifvel någongång till detta ställe."
„Återfinnes er staf, så ger ni
denna tillbaka." „Jag tackar
eder, värdinna!" sade den
främmande mannen och gick.
Det var redan kolmörkt, och
beden insvept i en djup
dimma, i hvilken den bleke
vandraren försvann. Värdinnan blef
lättare till mods, då den
sällsamme gästen hade lemnat,
hennes hus. llon tog den
qvarlemnade penningeslanten, det
var ett urgammalt, litet
silfvermynt. Hon kände icke
inskriften och ej heller prägeln
och kunde icke veta, att
myntet beskref sig från den
romerske kejsaren Titus’
regering, under hvilken Jerusalem
förstördes. Dörren gick sakta
upp och darrande smög sig
Jakob in i stugan.
„OIyck-liga gosse, utropade modren
emot honom. "Säg, tog du
främlingens staf?" „Du tiger
— alltså tog du den, du
guds-förgätne gosse." „Hvar är
stafven?" „ Hvart har du
släpat den?" „Gå genast efter
den, spring sedan efter
främlingen och gif honom stafven
tillbnka saml återtåg din
ntlid-ne fadrens söndagskäpp, med
hvilken han brukade gå till
kyrkan." Jakob förblef stum,
rörde ej en led samt talte ej
ett ord, så att hans moder,
vredgad, lät honom utan
aftonvard gå till gängs. Andra
dagen då värdinnan var
sysselsatt i köket, öppnade Jakob
dörren till k lockskåpe t och tog
fram slnfven derifrån. Han
betraktade den med välbehag
och rädsla på engång, ty de
sju silfverstiften glänste så
underbart, och stafven var så
iskall som en giftig orm. Det
föreföll Jakob sotn hade
stafven haft lif. Ovilkorligt drog
den gossen med sig, och han
gick med stafven i handen —
och gick — och gick — vida,
långt bort — försvann öfver
hetlen och hade snart förlorat
hemmet ur sigte. Rastlöst
höjde sig stafven i Jakobs hand
— einot hans vilja —
kallsvetten genomisade gossen.
Hvart förde honom stafven,
hvart tvang den honom? Gä,
gå måste ban, hvarken hvila
eller rasta kunde han på
intet ställe och vid ingen källa.
Då dagen ändtligen randades
och dimman åter insvepte den
ödsliga, menniakotomma
heden, märkte Jakob genom
dimman ett stort svart föremål,
som han vid närmare påseende
ingenkände såsom sin moders
hus. Ledsen och misslynt
emottog honom hans moder. Hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
