Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•388
hade trott, alt. gossen rymt,
och hade myckot ängslig
skickat drengen ooh pigan au söka
honom. Aili nrbole halle
denna dag blifvit fürsumnindt, och
sådnnt. ser man icke gerna i
ett flitigt hushåll. Jakob ål.er
vr.r så trött, ack, så trött, och
vacklade till Bin bädd samt
sjönk halft vatnnägtig neil på
densamma. Stafven föll ur
hans hand, utan att Jakob
märkte det, och modren tog
icke upp den, ty hon kände
en hemhg fasa för densamma.
(Forts.)
Ur gröngräset.
Öfversättning af A. C.
(Förta. fr. föreg. mr).
Dock kunde lian ej underlåta. dä
hnn flög förut från träd till träil, nil
hastigt löpa omkring hvurjc stnmm
och hnmrn, fnstln Niss ofta lät
honom förstå, ntt Innnet skulle
förråda deras ankomst. Men hnn sndc
blott, att han gjorde sitt embete, och
om det misshagade dem, kunde de
Böka nllenn. Dä miste de andra tiga
och finna sig deri, ty hackspetten
allena kändo do fjädrar, som falken
utstuckit Ull märken; och om dessa
äfven kännt dom, hndo dc ej haft
gagn deraf, emedan dc med näbben
voro fnsthackadc der uppe i grenarne,
och ingen nnnan än hackspetten hade
vingar att flyga dit upp. Så gingo
do Ofrign dosto föreigtigarc; dol var
nästan skymning I ekogcn, ingan
solstråle föll genom det tata löfverket.
Ändtligen kommo de lill cn stor ek;
hon mista hafva varit nästan tusenårig,
och hennes starn var så tjock som tio
andra dnktiga träd tillsamman. Hvarje
af dess nedre gronar var ett jätteträd för
nig; men i bela kronan vnr det 6tillu
och inlet ljud förmims, Det syntes
nästan som om bladen ocli grenarne
sörjt, så djupt böjde dc sig ned till
jorden. Der nere kring i tömmen vnr
djup skön mossii; derpå, lågo rötter
och alla slug uf bär snmmniipressade,
helt friska som oin do nyss blifvit
plockade och cn klar källa giusto der
invid. Men äfven denna vnr stilln
och icke pratsam som vnnligt utan
flöt lungt genom den gröna mnllun.
„llär är det," sndc hockspcttcn, och
de stannade.; ,skall jng knmku?"
„Vänln ännn, vi måste fråga falken,"
svnrnde Niss; „ liv nr må ban vara?1’
Hackspetten ryckte uicd vingarne och
teg. Unn syntes öfverhufvud taget
förargad, att ban blifvit stönl i sitt
middagsarbcte. Fnlken snll lugn
öfver ilctn uti en gren och hörde nllL
Unn såg llkn grå ut sout
ekstammens barff och förhöll sig orörlig;
ingen märkte honom, mednti ban gaf
nkt på allt och med förståndiga ögon
m&strnde dc nnkotnmnndo. Slutligen
syutts lian tillfredsställ!, ty |ma
bredde plötsligen ut vingarne och aväfvndc
ljuillöst ned midt iblnnd dan. „Der
är hnn," sndc Niss glnilt. Fnlken
nickade allvarligt ined hufvudet.
„Äro alin der?" frågade hnn.
„AUn,M försäkrade Niss.
Nu började den förstu at|, räkna
och ropa upp; hvar och cn svarade
på sitt nninn med ett siigtn: närt
Lysmnsken, syrsan, groilnn, ormen,
metmasken, hackspetten, cu gosse, cn
flicka, Niss och jng — del är bra,
vi vilja väcka hörru."
Hackspetten flög till ckatummcu
och hackade tre gånger sakta på
hörken. Då öppnndc (rig trädet och en
ung man trädde frnm. lian såg
förtretad ut och vnr dödligt blek; men
hans gestalt vnr hög oeh konungslig
och hans drng fulln nf ädel skönhet.
Han hadu långt, ljust hår, som i
lockar föll ned pà Unns skuldra, och
hans Ögon voro djupa, uiörkhlå som
vårhimmeleii. Han talte ej ett ord
utnn uickndu stnm med hufvudet åt
allt, hvad fulkcn hade sngt. Denne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
