Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•413
innerlig bön till himlen om
försköning.
Jakob vandrade, måste
vandra, långt kunde han icke mera
vandra — bane kraft var
uttömd hans lifs matta källa
började ntt försina. Femtiotvå
gånger hade Jakob varit
tvungen att vandra, ty om han
stod eller låg, slet honom
stafven med sig, så att han hela
veckan dödlig trött knapt
förmådde röra en lem. Stafven
var likväl barmhertig och
förde honom en allt kortare och
kortare väg från hemmet.
Slutligen vnr Jakob så dödligt
matt att han på en en timmes
väg använde en hel dag, ty
att framsläpa sig fortare var
tör honom omöjligt. Han
liknade en darrande, nittioårig
gubbe, och hans ansigts färg
var grå som askan. Jakob
trodde, att han ändtligen
skulle dö och alla, som sågo
honom, trodde detsamma. Jakob
hoppades det. En dag, det
var den femtiotredje
Fredagen, kom en dröm öfver
Jakob. Han såg helt lifligt, som
om det hade händt i
verkligheten. det gamla klockskåpets
dörr öppna sig, och stafven
träda fram till bädden hvari
Jakob låg. Nu började
stafven att tala:
„Jakob, sade hnn, jag är en
mycket gammnl staf. Med mig
i sin hand gick Jakob, hvars
namn don bär, öfver Jordan.
Jag låg i Moses’ hand, då han
talade med Gud, Jag
förvandlades till en orm och derefter
åter till en staf. För mig
delade sig Röda hafvets böljor.
Två gånger slog Moses med
mig på den skrofliga klippan,
och ur densnmma framsprang
vatten, som släckte törsten hos
de försmäcktande menniskorna
ooh djuren. Hvems staf, jng
nu är, det knn du, gosse, icke
fatta. Du har gjort en stor
synd, då du hemligt beröfvat
den fattige vandraren hans
staf och hans enda stöd.
Derför har du varit tvungen att
vandra genom den utörka
dalen och har försonat med en
lefnads bitterhet ditt brott. Men
hädanefter skall Herren
vederqvicka din själ och föra
dig på den rätta vägen för
din frälsares skull. I hans
nnmn skall du finna frid och
försoning."
Då stafven hade slutat sitt
tal, var det, som om en engel
hade ingjutit himmelsk frid i
Jnkobs hjerta. Han kände
ingen trötthet mer, han
slumrade in och uppvaknade
liksom nyfödd till kropp och
själ. Då inbröt
Fredagsmorgonen — det var en
Långfredag. Jnkob trodde hvarje
ö-gonblick att ban skulle vara
tvungen att börja sin vandring
på nytt, men stafven kora icke
i hans hand. Om aftonen
talade Jakob mildt och fromt
med sin moder om upphöjda
ooh gudomliga ting, som bnrn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
