Tro och Lif. Religiös Tidskrift för Finland / N:o 0. 1885 / 0:6 Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Notiser och Kommentarer

Till följd af de anspråk, som blifvit
stälda på profbladet, har dess utrymme
förökats med fyra extra sidor.
Vår korrespondensafdelning är ännu
icke fullt ordnad, men då de å annan
sida ingående brefven likväl innehålla
mycket af intresse hafva vi icke ansett oss|
böra utelemna dem, ehuru väl de komma
någol |><ist festum. Regelbundna korrospondenser
äro tillsvidareatt emotse från
England, Tyskland, Frankrike, stundom
Italien och Schweitz, samt längre fram
från de skandinaviska länderna.
Bland de ädle menniskovänner, hvilkas
namn vorlden glömt, intager d:r
Benjamin Rush ett af de mest fram-j
stående rum. Född 1745 i närheten
af Filadelfia, egnade han sig tidigt åt
medicinska studier samt studerade der-j under i Edinburgh, London och Paris,
Återkommen till Filadelfia utnämndes
han till professor i kemi vid dervarande
universitet, förvärfvande sig snart ett
aktadt namn som läkare och vetenskapsman.
Det var dock hufvudsakligast
genom sin i September 1785 utgifna, berömda skrift mot dryckenskapen han
förskaffat sig verldsrvkte som den nuvarande
nykterhetsrörelsens verklige
npphofsman. Också har lians minne,’
som är nykterhetsrörelsens hundraårs jubileum, denna höst firats öfVer hela
den civiliserade verlden, och det poem,: som läses A oinståendo sida, är sålunda
äfven att betrakta som en ringa gärd
af aktning åt minnet af denne store
och ädle man. Att lian var läkare kan
endast lända detta stånd, såväl som
den sak han förfäktade, till desto större
heder. D:r Rush dog 1813, 68 år
gammal, efter att hafva utgifvit flere
skrifter om rusdryckernas inverkan på! det menskliga systemet. ’,
Evangeliska Alliansen har utfärdat
ett upprop jemte förslag till gemensamma!
böneämnen för böneveckan d. 3 —10:
Januari 18fi6 hvaraf vårt strängt anlitade
utrymme denna gång dock endast
tillåter oss att återgifva konturerna,
Framhållande de underbara tider uti
hvilka vi lefva och homtande derifrån
ett stöd för gemensam bön, föreslår
Alliansen, under erkännande af don välsignclso
som hittills följt dess företag,
följande böneämnon för veckan fr. d.
3— 10 Jan.: Sön. 3: Predikan öfver
texten: "Handlen härmed tilldess jag
kommer" (Lule. 19: 13); månd. 4: Lof och tacksägelse; tisdag 5: syndabekännelse;
onsdag 6: äen allmänna
kyrkan och familjelifvet; thorsd. 7:’
! omgjordade och edra ljus brinnande.
Och våren I like menniskor, som vänta
sin Horre" (Lnfc. 12: 35, 36). Vi
skola i nyårsmimmern (2 Jan.) meddela
utförligt program.
Man kan ej annat än önska den bästa
framgång åt typografiska föreningens
i Helsingfors sträfvanden att afskaffa
söndagsarbetet, och den anhållan
föreningen i detta syfte stält till redaktionerna
för hufvndstadens tidningar,
förtjänar alla rättänkande menniskors
understöd samt är från pressens sida
värd allt tillmötesgående. Söndagshvilan
är en gudomlig institution, livars
nytta och välsignelse historien intygar
och det är svårt att fatta något verkligen
giltigt skäl för en allmän ändring
häruti. I våra dagar, då ånga och
elektricitet täfia om arbetet och tusentals
armar gå sysslolösa, böra sex dagar
i veckan hinna till att hålla denna
verldens kuggar och hjul i gäng, och
hvad särskildt tidningar angå torde väl
äfven vi kunna hjelpa oss med sex
numror i veckan, utan fara att tappa
bort tråden, då ett stort affärsfolk sådant
som det ongclska kommer tillrätta
dermed.
j Frågans rätta lösning anse vi ligga
deruti, aft icke ensamt typograferne frikallas
från allt söndagsarbete, utan äfvon
de hvilka förmedla tidningames
distribution på söndagsmorgonen, ja hela
den läsande publiken. Hvarför skulle
tidningar alls utkomma på söndagen?
Hvilka affärer, uppdrag och arbeten
kunna då utföras, och om det en gång blir
beslutadt att tidningarna utkomma med
endast sex numror i veckan, skulle icke
det stora flertalet då hellre läsa sitt
blad på måndagen än om söndagen?
I sammanhang härmed bör det så helsoskadliga
nattarbetet en gång för alla
afskaffas. Tidningarna kunna gerna utkomma
på e. m. eller aftonen, som
fallet är med flere af Stockholms mera
ansedda blad. Att den läsande allmänheten
skulle förlora något härpå, är
svårt att inse då innehållet för öfrigt
blefve detsamma och aftonen är en lika
lämplig tidpunkt för emottagande af
nyheter som do dyrbara morgontimmarna,
Dii frågan afsor arbete, d. v. s. den
orättvisa fördelningen deraf, synes den
skildt egnad att upptagas af arbetareföreningarna,
till hvilkas allvarliga behjertande
vi rekommendera den.
På tal om arbetareföreningar synes
oss den efterföljd Helsingforsexemplet
vunnit, endast vara ett godt tecken till
att de djupa lederna i sin tur äfven
börjat vakna för de stora frågor, som på ett eller annat sätt beröra menniskans
andliga och materiela intressen. Måtte blott uppvaknandet ske fullständigt,
så att man söker bot på rätt
ställe! Af ojäfviga vittnesbörd är det
blott alltför tydligt, om man endast
vill erkänna det, att utan kristendomen
som ledande princip, något varaktigt
och välsignelsebringande verk icke
kan utföras. Det är genom återgång
till de kristna sanningarna, från hvilka
man under det rastlösa kulturarbetet
aflägsnat sig, bot måste sökas för dé
missförhållanden hvilkas ordnande i våra dagar framkallat en sådan mängd föreningar
och sällskap. Dessa sanningar,
tillämpade i hjertat och på lifvet, lösa
på ett för alla tillfredssiällandc sätt de
mest invecklade och hotande frågor.
De hafva oräkneliga gånger bevisat sin
kraft, förlorat intet af sitt innehåll och
äro väl derför ännu i dag tillämpliga,
så mycket mer som menskliga förhållanden
och lidelser icke förändrat natur
under tidernas lopp. Om derför på
religionens område ett botemedel finnes,
angående hvars kraft, noga undersökt,
intet tvifvel kan råda, — då förstå vi
icke hvarför man skulle tveka att begagna
sig deraf, i stället för att förlita sig på medel, deder gång på gång visat
sig resultatlösa. Endast om arbetare- rörelsen inslår denna riktning kan man
hoppas att den skall lända de klasser hvilka den anses representera till verkligt
gagn, i motsatt fall skall den icke
kunna undgå att blifva en rent politisk
"maskin" i händerna på män för hvilka
arbetarens sanna välfärd är af underordnad
betydelse i jembredd med uppnåendet
af politiska syften.
Utan att kunna gilla fru Minna Canths
uppfattning af qvinnofrågan, hvarken
till ändamål eller medel, måste man
likväl i hufvudsak förena sig med henne
i hennes bekanta "Svar på protesten",
som ingick i tidningen Finland för d.
21 Nov. Den tillrättavisning hon deruti
ger den moderna kulturqvinnan synes
oss både befogad och påkallad,
och man kan fullt förstå henne då
hon säger att "om man ej nuförtiden
finge höra så mycket tomt prat
om kristendomen, skulle jag säga att
dot justär dess grundsanningar, hvilka
nödga mig att höja min röst." Den ide’,
som synes oss ligga till grund för fru
Canths författareskap är att mer än tillräckligt
redan blifvit gjordt för "kulturqvinnan"
och att det nu är på tiden
att taga ihop med ’dem hvilka icke
anses cga rätt att begagna den skyddnnde
hatten, då de i qvällskynmingen röra
sig ute." Häruti måste hon utan tvifvel
uppbäras af den kristna opinionen
i landet, ty äfven om den bildade qvinuans
ställning icke är alldeles sådan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>