Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
religiÖsa lifvet, vinner öfverallt större
och större terräng." Den tanke, som
här framträder, kan en kristen under
vissa förbehåll genast erkänna, under
förbehåll nemligen, icke att staten favo-
riserar kristendomen, men omhägnar och
skyddar den religiösa tro, som lemnar
de fikraste garantierna för pligt, ord-
ning och idoghet. Att detta icke kan
hänföras till samvetstvång eller yttre
formväsende torde lätt inses. Men då
kort derpå yttras: "Vetandet har bör-
jat gifva form åt tron, hvilken äfven
derigenom börjat luttras och afkastat
det slagg, som i form af dogmatiska
hårklyfverier under flere sekel samlat
sig på densamma", inser man hvartåt
förf. sträfvar och att det just är den-
na vändning’, som utgör den svaga-
sto punkten i "det unga Finlands"
program i förevarande fråga. Ty i och
med att man införer vetandet — an-
tingen nu denned menas naturveten-
skapen skildt eller kunskap i allmän-
het
— såspm den faktor, hvilken äger
afgöra och bestämma öfver trons form,
d. v. s. öfver hvad don får och icke
far innehålla, i och denned har man
béträdt ett område, till hvilkot man äger
ingen rättighet och följaktligen gifvit
uppslaget till flerfaldiga förvecklingar.
Det första inkast man skall göra är
att, då staten, som dock bär ansvaret
för den offentliga säkerheten och har
att vaka öfver sederna, "icko äger rätt
att horrska öfver själar, att bestämma
om folkets religiösa tro och föreskrifva
en viss formel för. det religiösa lifvet",
på hvilken grund tillerkänner man då
votandot donna rättighet? Hvad är ve-
tandet? Eu produkt af städse varie-
rande qvantiteter, olika för olika ål-
drar, klasser och tider. På detta sätt
skulle trmi, den kärna kring hvilken
en fast karakter utbildas, göras be-
roondo af det större eller mindre kun-
skapsmått man lyckats tillvinna sig
samt vexla form och innehåll allt efter
do för tillfället, inom den lärda verl-
den, rådande åsigtorna. Men detta rö-
jer okunnighot om trons egentliga vä- I
sonde oojh karaktor, som är en viss.
tillförsigt, en frivillig vfvcrtygelse om
osynliga ting (jfr. Ebr. 11: 1) och
som derför kan blifva boroonde hvar-
kon af staten eller vetenskapen, enär
ingendera kan hafva några upplysnin-
gar att lomna om de "osynliga ting"
hvilka utgöra trons föremål, Staten
har att ordna oon öfvervaka förhällan-
det emellan personer och ting, votan-
dot stöder sig på förhandenivarande, för
sinnena förnimbara fakta, men hvad
sntu ligger utom området för våra iakt-
tagelßer och sinliga förnimmelser; detta
är trons fält; i den bemärkelse livarora
lvii är fråga. Skall nu vetandet, en-
ligt ViMiliuulis mening, gifva form åt
tron. så kan detta ondast ske sålunda
att det uppenbarar något om de osyn-1
liga ting med hvilka tron sysselsätter
’.sig, men detta är på grund af vetan-!
idets natur återigen omöjligt. Att man
i vetandets namn gör anspråk på att j
hafva utforskat Gud och hemligheten
af Hans djup bekymrar oss föga så-i
länge den vetenskapliga verlden sjelf
genom många af sina målsmän tillbaka-
visat föreställningen härom. 81. a. har
i vårt land prof. O. M. Eeuter, som
dock är en lika grundlig som samvets-
grann forskare, uttalat en protest mot
detta våldförande af naturvetenskapen.
för religionsfilosofiska ändamål. Prof.!
Eeiiter talar med auktoritet och vi re- |
kommendera hans tal vid afgåendet från
ordförandeplatsen i finska vetonskaps-
societeton förlidot år till föreningen
Verdandis benägna uppmärksamhet.
Att Verdandis åsigter i denna punktI
delas af många bildade män och rjvinnor
i vårt land, är ytterligare ett faktum
att anteckna, och prof. Th. Eein har gif-j
vit uttryck åt mångens tyst närda öf- i
vertygelser då han under en polemik
i tidningen "Finland" senaste sommar,
som det mål hvartill kristendomen bör
sträfva, framkastade hennes ombildningi
"till samklang med vetenskapens öfver-
tygelser." Det är detta den kristna
trons subordinerande under vetenska- j
pen, antingen öppet pointerndt som i;
nyss anförda ord, eller undorförstådt, J
som i Verdandis program, hvilket på detI
bestämdaste måste tillbakavisas. Teo-
login gör icke anspråk på att vara en i
föreläsningsknrs i do moderna veten-
skaperna, men ej heller kan den på
något vilkor tillåta dessa att föreskrifva
huru beskaffad den kristna tron bör
vara och under hvilkon form det är den
tillåtet att yttra sig. I,
Ett uttalande, som man tillsvidare i
måste emottnga med en viss reserva-
tion, är det i sammanhang med det fö-
regående stiilda yttrandet: "Uppfattnin-
gen om religionen såsom lära liar bör-
jat gifva vika för_ uppfattningen att den
är andligt lif." Är det Verdandis me-
ning att läran helt och hållet skall ut-
mönstras, för att ersättas, ja, — af’
hvad? Af lif? Men andligt lif i och
för sig förutsätter redan något läro-
system, någon nornr hvarefter det kan
bilda sig. Alltså kan Verdandi icke
fullkomligt kasta läran öfverbord, det
är endast för "den ärliga kompen för
frigörelse från fördomar och otidsenliga
läror" föreningen böjer sin röst. Myc-
kot väl, men tilldess man upplyst oss
om hvilka läropunkter i den kristna!
dogmatiken falla under
benämningeni
"otidsenliga", måste vi opponera oss
effiöi hela forntsättningen om behöfiig-
heten af religionens omdanande från
lära till andligt lif; ty det är inga-
lunda likgiltigt huru beskaffad den förra
är och visst är att kristendomen inne-
håller intet af s. k. otidsenliga läror.
Kyrkorna kunna i några smärre punk-
ter hafva gjort sig skyldiga till miss-
uppfattning och i följd deraf oriktig
framställning af den gudomliga sannin-
gen, men detta innebär icke någon an-
klagelse mot Guds menniskoblifviinde,
Kristi försoningsdöd på korset, rättfär-
diggörelsen genom tron, in. fl. grund-
sanningar, om hvilka alla de kristne
ena sig och som do icke kunna med-
gifva vara otidsenliga sålänge den verld
uti hvilken vi lefva är en syndfull
verld och menniskan står i behof af
frälsning. I detta afseende kan kri-
stendomen aldrig göra något medgif-
vando utan att förneka sig sjelf och
uppgifva sin ställning, som bärare af
den allena saliggörande sanningen. Vi
förstå fullkomligt att sådana anspråk
skola med otålighot tillbakavisas under
erinran att innan det kan blifva fråga
om någon specifikt "saliggörande" san-
ning, man först måste med fakta be-
visa att någon frälsning är af nöden,
samt att lika tillfredsställande lösnin-
gar icke stå att finna äfven utom kri-
stendomen. Som svar härpå hänvisa
vi helt enkelt till historien och isyn-
nerhetkyrkohistorien samt till detmensk-
Ijga samvetet sådant det på alla sta-
dier af menniskoslägtets utveckling up-
penbarat sig och som enligt Shakespea-
res ord:
"— — — makes cowards of us all."
Som en protest emot den på bekost-
nad af det nya lifvet i Kristus på en
del håll så ensidigt framhållna "renlä-
righeten" är påminnelsen att religionen
består icke blott i lära, utan äfven i
lif, visserligen af värde; ocli vi kunna
så mycket hellre förena oss derom, som
just denna sanning utgör en af huf-
vudpunkterna i vårt program, men då
man på grund af andra yttranden icke
kan fatta Verdandis uttalande härom
annorlunda än som ett beslöjadt an-
grepp på de kristna trossanningarna,
måste vi, huru kärt det än voro oss
att på en gång söka förtydliga distink-
tionen och det nära sammanhanget mel-
lan lära, eller rättare tro, och lif, dock
afstå derifrån på grund af synbara skilj-
aktighoter i förutsättningar Verdandi
och oss emollan.
Ett förhållande, som genast faller i
ögonen vid läsningen af Verdandispro-
gram är don studerade omsorg hvarmed
föraningen proklamerar sig såsom "det
unga Finland" samt den käcka tillit
till egen kraft och förmåga, som allt
emellan sökor sig luft. Ifrågasättas kan
likväl huruvida föreningen Verdandi
verkligen eger rättmätiga anspråk på
att representera det unga, d. v. s. det
uppyexande Finland. I hela dess pro-
gram ingår icke en enda gång namnet
Gud och ensamt denna omständighet
synes oss jäfva dess anspråk att föra
TRO och LIF. Pag. 3.
N:o 2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
