Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRO och LIF. N:o 3.
6
tagligt och förnuftigt moraliskt system.
Leibnitz lärde i optimistisk tro, att
donna vorld voro den bästa af alla
tänkbara verldar. Schopenhauer omfat-
tade den motsatta teorin, att var verld
är den sämsta möjliga verld. Egon-
doinligt nog, sluter sig Hartman, åt-
minstone i uttryck, till Leibnitz’ tro.
Huru förliker sig nu detta med
mism? Faktum är, att Hartman anser
det ingen sämre verld kan hafva exi-
sterat; ty enligt hans tanke är denna
så dålig, att ingen verld alls sknllo
varit vida bättre. Icke-existerande är
att fÖredraga framför denna existens,
ja, framför hvarje tänkbar sådan.
Helt naturligt dyker den frågan upp:
då det menskliga lifvet är så uselt,
huru kommer det sig att inenniskor
icke blott fortsätta att lefva, utan att
drt Siren giftes sådana som finna, eller
föreställa sig finna, redan i detta lif,
godtgörolse för alla dess svårigheter?
Pessimisten svarar: mennåskor försona
sig med lifvet genom makten af hvar-
andra följande illusioner, uppkomna ge-
nom det omedvetnas kraft och skicklig-
het. Såge menniskan tillvaron, sådan
den verkligen är. hon skulle icke för-
draga den längre. Men naturen har
bövåpnat sig emot en dylik åtgång.
Den omedvetna viljan har i det mensk-
liga hjertal nedlag! s;i mäktiga och
hvar&ndra snabbt följande illutioner, att
menniskan är villig, ja ifrigl bemödar
>i’4’ "in bibehållande af lifvet.
Huitniaii beskrifver trenne grader af
illusioner, hvilken lieskrifning pa aitt
sätt blifvit ryktl.ar.
1. Lyckan ansos verkligen raranppr
nåelig i detta lif. Sådan är ungdo-
mens och racens barndomstro. I de-
talj .skärskådande de olika tillfällena
för nöje och tillfredsställelse, framhål-
ler Hartnian livad han i hvarje fall an-
ser vara smärtans öfvervägandé öfvor
nöjet. Inbillningen är nödsakad ut-
peka fröjder, hvilka aldrig realiseras.
Helsa, ungdom, frihet, innebära intet
positivt mått af nöje. Kärlekon icke
endast bedrager, den är för den indi-
vidvela erfarenheten ett verkligt ondt.
Sympati, vänskap, familjeband, meddela
icke någon verklig lycka. Fåfänga,
stolthet, ära, äro alla bedrägliga. Re-
ligiös uppbyggelse meddelar, det är
sant, sin egen tröst, men sällan upp-
nås glädjen i sin högsta grad och då
så sker endast genom strängaste sjelf-
förnekelso, under det de lägre gra-
derna af religiÖst lif åtföljas af fruk-
tan, tvifvel och ångest. Det omorali-
ska utöfvas återigen, emedan man deraf
våptar sig njutningar; men i sjelfva
verket frambringar det smärta. Veten-
skapens och konstens tjusning är till-
gänglig blott för minoriteten af monni-
skoslägtet och äfven dessa underkasta
sina idkare djupa olikartade lidanden.
Sömn och drömmar medföra ingen verk-
lig, varaktig lättnad. Rikedomssträf-!
vandct är arbetsdrygt. oroande nch be-!
drägligt. S.jelfva hoppet är ett fåfäng-
ligt bländverk.
På detta flyktiga, ologiska sätt sö-
ker pessimisten visa att, under det na- ;
turen tvingar menniskan att på tusen;
sätt efterjaga nöjet, hon alltid hånar
sitt bedragna byte. Allt är lika f;i-
vitskt; smältorna äro många, fröj- j
derna få.
2. Det omedvetna nöjer sig ej med
att beröfva det närvarande all glädje;
det angriper äfven framtiden. Först
bländar det menniskor genom utlofvade
odödliga välsignelser, derefter utsläcker
det de förhoppningar det ingifvit. De
som i denna verld förlorat allt hopp
om lycka, blicka ej destomindre framåt
mot en kommande vorld samt trösta
sig med och glädja sig ät det dårak-
tiga hoppet om evig lyöksalighet. Kri-
sti religion framställes af Hartman sa-
som öfverensstämmande med denna art
af individuel erfarenhet. Under långa
århundraden har den kristna tron upp-
muntrat menniskoma att med styrka.
hemtad ur hoppet om välsignelse här-
efter, bära lifvets svårigheter. Pessi-i
misten gör det naturligtvis till sin sak, J
att uppvisa det grundlösa i ett sådant’■
hopp, den ytterliga fåfängligheten af,
de af dessa omhuldade föreställningar
om ett individnelt. medvetet lif bortom
grafven.
3. Universii stora omedvetna kraft
har ej med ofvan antydda illusioner
uttömt sin tiiMidtlig-a ondska gentemot
menskligheten. Bland dem, hvilka upp-
hört att hoppas antingen på detta lifa
glädje eller evighetens fröjder, finnas
de som hysa ljusa förhoppningar for
lnensklighetens framtid. För mången
oegennyttig själ målas denna gyllene
dröm. Hartman antager att vid denna
punkt mänga af hans läsare skola upp-
höra att följa honom vidare, neka att
bortkasta sina förhoppningar om för-
bättrandet af vårt slagtes öde, ■samt
djerft söka fasthålla antagandet att kom-
mande generationer skola finna lifvet
bättre och ljusare
— måhända till nå-
gon grad genom egna ansträngningar
och uppoffringar. Det är sjelfftillet att
han söker fördunkla denna ljusa ut-
sigt. Han resonerar att det, med hän-
syn till menskliga egenskaper, finnes
ingen förnuftig grund för antagandet
om fortfarande utveckling, icke liol-
lér något hopp att civilisationens fram-
steg, konsten, kunskapen ollor religio-
nen skola afvälta eller borttaga mensk-
lighetons onda, eller skapa en större
lycka. Det finnos icke mer hopp för
menskligheten i detta lif, än i ett kom-
mande.
Sålunda kastar det omedvetna sitt
förtrollande skimmer, blott alltför fram-
gångsrikt. öfver den menskliga sangvi-
niska och svärmiska naturen, senare
beleende dem det fängat. Icke heller
i filosofin finnes tröst, styrkaeller hopp;
hennes ljus är klart, men osympate-
tiskt och kallt. Majas slöja ligger öf-
ver de dödliges anleten.
Förklaring öfver Schopenhauers och
von Hart-mans pessimism.
Pessimismens stora princip är den,
att lifvet är lidande ("allés Leben Lei-
den ist"). Den menniska som, efter
Schopenhauers uttryck, är "det fullkom-
ligaste objekiäficerande af viljan att
lefva" är af alla varelser den armaste,
mest otillfredsstälda och olyckliga. Hon
är tillföljn af sin natur tvungen att
längta efter det hon icke har. Söker
hon ernå sina önskningars uppfyllelse,
är en dylik kraftansträngning endast
smärtsam; och om hon blir egare af
det hon eftersökt, borttager besittnin-
gen deraf hela den tjusning, som om-
gaf föremålet. Hon har alltså att välja
emellan de otillfredsstälda önskningar-
nas elände eller öfvermättnadens leds-
nad — i intetdera fall uppnår hon
lyckan.
Pessimisten icke blott skiljer sig från
optimisten, han hatar det optimistiska
systemet såsom ett "hänsynslöst" sådant.
Den som tror att allt är i bästa till-
stånd nch lyckan af menniskan upp1
nåelig. anses af motparten hysa läror
de der utgöra en förebråelse och en
förolämpning mot menniskoslägtets öde,
såsom varande ett öde af oundvikligt
och oupphörligt lidande. Det blir alltså
en pligt, om ordet pligt är använd-
bart, att sjelf vara olycklig och anse
alla andra för lika olyckliga.
Men hvatför gör ej pessimisten ge-
nom sjelfmord slut på lifvets lidande?
Han svarar att sjelfmordet vore ett in-
tyg om lifvets värde och om det plåg-
samma i smärtan, ty han skulle slå sig
sjelf — blott för att undfly plågan.
Fysiskt sjelfmord är fruktlöst. Mora-
liskt sjelfmord borde försökas. Ma en
man, som är i sanning vis, inse vil-
jandets fäfänglighet: må han genom ef-
tersinnande höja sig öfver viljekraften
och söka ernå förintelsen, hvilken al-
lena är välsignelse; må han lemna an-
strängningarnas lif och ingå i Nirvana
af evig ro! (Forts.)
Några ord i anledning af hr
A. Mbgs belysning i "Fin-
land" n:r 214 förlidet år.
I n:r 214 af "Finland" har ingått
en belysning, undertecknad A. Mbg, af
undertecknads i ’Sändebudet" införda och
så besynnerligt afbrutna ’Anm. vid
granskning af förslag tillSv. psalmbok".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
