Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRO och LIF. Pag.
N:o 5. 3
’’och vandren i kärlek. Vandren
■"såsom ljusets barn
— ty ljusets frukt
Tir i all godhet och rättfärdighet och
’sanning —pröfvande hvad som är be-
hagligt, för Herren.’*)
llvad skall man nu säga om dessa
och dylika intyg? Stå de icko i direkt
Opposition till den hatets och afundens
anda som upphetsar till förföljelse mot
do arma judarne? Hvarmed vill man för-
svara dessa vanhedrande känslor, hvilka
allt emellan sjjka sig luft i tidnings-
pressen för att så mycket som möjligt
beröfva judarne all sympati och upp-
egga till hat emot dem? Sådana kän-
slor äro icko från ljusens Fader, utan
måste om vi framhärda uti dem, draga
öfver oss den domen: ’Gån bort ifrån
mig, I ogerningsmän, jag känner eder
icke!" Såvidt judefrågan derför berör
döt förföljelsesystem för hvilket dotta
folk är utsatt, svarar oss Bibeln hög-
tidligt att det är en styggelse inför
Gudi, hvars straff skall återfalla på vårt
eget hufvud. Bibeln sanktionerar icke
förtryck och förföljelser menniskor omel-
lan, ålägger tvertom kärlek och barm-
hortighet omot alla samt varnar på det
högtidligaste emot öfverträdandet häraf.
Angående äter frågan huruvida judarne
i medborgerligt och politiskt afseende
böra fullkomligt likställas med de krist-
ne, lemvar den Hel. Skrit" derpå intet
direkt svar. Den bibringar vissa grund-
satser efter hvilka samhället bör ord-
nas — nemligcn rättvisa och kärlek
—
men lemnål’ utförandet till öfvorhetens
eget omdöme huruvida hvarje särskild
åtgärd är förenlig med det allmänna
bästa. Håller t. ex. öfverheten en fred-
lig, driftig och laglydig klass af lan-
dets innebyggare, lik de i vårt land
bosatte judarno, utostängd från de van-
ligasto medborgerliga rättighetor, blott
|i;i grand af doras nationalitet, så miss-
brukar öfvorhoten sin makt, den bogar
synd, och är dot folkot som gonom sina
sjelfvaldo ombud oller andra represen-
tativa män sålunda handlar bådo emot
livad rättvisan och kärleken bjuda, fal-
ler skulden pä folket i sin holhet, fol-
kot syndar. Från don allmänna ord-
ningens synpunkt ges dot för närva-
rande intet som talar emot judarnes
medborgerliga likställighet mod do krist-
ne, hvad vårt land beträffar. Tvärtom:
Skulle don sedliga måttstocken ensamt
bestämma frågan, borde ett stort antal
kristne genast boröfvas medborgerliga
rättigheter, till förmon för judarno.
Gör man åtor den religiösa öfvortygel-
son till kriterium, s;t finnes bland s. k.
kristne dem som icke ensamt lik ju-
darne, förneka Kristus, utan afven Pa-
dren. Huru skall man förfara med dem?
Och om de lönn förtryckas för sin tros
skull, hvilka repressalier borde då öf-
•) Matt. 5, Rom. 11. 13. Klos. 5.
vas mot de senare? Sålunda är man
inne pil den "heliga" inqvisitionens väg.
Denna judefråga är verldens rikedom
och verldens hopp. Sålänge Abrahams
barn äro kringströdda, utan offer och
utan fädernesland, står nådens dörr vidt
öppon för hednafolken och Guds salig-
het tillbjudes dem. Men när i Guds
rådslag tidpunkten har inträffat att bort-
taga Israels blindhet, när de skola "se
på Honom som de genomstungit hafva"
samt börja söka åter sitt förlorade land,
då afslutas "hedningarnas tid", förloss-
ningen nalkas och allt tydligare skall
förnimmas de annalkande fjäten af den
hvite Kristus der han kommer i sitt
tusenårs rikes morgonväkt. Och den
dagen kan blott, i Hans försyn, på-
skyndas genom att lyfta det ok som
med seklers tyngd hvilar öfver Hans
arma folk. Hvem är som vågar lägga
sten på börda, vågar andas det bleka
hat, när tidens visare högtidligt skri-
der mot sitt sista timslag och ropet
ljuder: "Se brudgummen kommer!" Nej,
nu om någonsin skola hatets pilar bry-
tas. "Si, jag kommer snart!" betygar
Han som lefver och vardt död och hvars
ögon äro som eldslågor. Och ännu i
den stunden skall det ordet bestå:
"störst är kärleken."
M om Mlii ufostri.
1.
Käre vän! Du frågar mig, om jag
då verkligen anser vårt uppfostrings-
väsende för så betänkligt, att det fram-
om alla andra står i bchof af reform,
samt att, utan ett reformerande af upp-
fostringssystemet, kyrka och stat komme
att lida stora förluster. Du påpekar
dervid så många andra skadliga före-
toelsor, do dor medföra hotando för-
derf: den materialistiskt-revolutionära
tidsandan, don öfverhandtagando vinst-
och njutningslystnaden, förruttnelsen
inom sällskapslifvet, med ett ord, de
inånga förstörande faktorer, hvilka stå
utom området för skolans och familje-
uppfostrans makt.
Nåväl, jag antager på förhand att
vi nära nog öfverensstämma i, hvad
ingen allvarligt tänkande, ännu mindre
en kristligt sinnad pröfvande menniska
kan förneka, att vår tid, med alla dess
framsteg, dess bildning och humanitet,
företer många i hög grad betänkliga
och framtiden hotande sidor; att de
upplösande, förintande makterna äro
starkare och verksammare än förr, ja
år lör år uppträda på allt hemlighets-
fullare sätt. A andra sidan hoppas
jag att vi likaså instämma deruti, att
man bör akta sig för öfverdrift och
icko på bekostnad af den alltigenom
fördorfvade nutiden prisa och upphöja
"den gamla goda tiden", samt följaktli-
gen rätta mången allvarlig, men trång-
bröstad kristens villfarelse, hvilken åt
sitt oundvikliga förderf vill öfverlemna,
såsom denna verld tillhörande, såväl
stats- eller rättare folkkyrka som skola,
för att uteslutande inskränka sin verk-
samhet till räddning af enskilda sjä-
lar. Dessa kristna sakna något af den
starka tron "segern som öfvervinner
verlden" (1 Joh. 5: 4). Der sann tro
finnes, der är ock kärlek och hopp;
den kan alltså ej anse tillståndet för
fullkomligt hopplöst, men framför allt
ej vara så kärlekslös, att icke i Guds
kraft använda all flit och trohet i med-
verkan till förbättrandet af tillståndet
inom verld, stat, kyrka, skola och
samhällslif.
Men denna lefvande kristna tro skall
icke endast höja den svages klagan öf-
vor en ond verld eller en till intet
gagnande fruktlös jemmer öfver förderf-
bringande otro, ej heller fariseiskt på
andra vältra skulden för våra dåliga
förhållanden, utan ödmjukt och trofast
begynna arbetet hos sig sjelf och inom
sin egen krets, frågande: "Hvad är
här, på detta mig anvisade område,
hvaröfver jag utöfvar direkt eller indi-
rekt inflytande, hvad är här försum-
madt, hvad att lägga hand vid?" En
rätt kristen skall ej med Laodiceerne
säga: "Jag är rik och har öfverflöd
och behöfver intet" (Upp. 3: 17), har
också på mitt område helt visst gjort
nog och behöfver icke vidare arbeta
på förbättrandet deraf; utan han skall
slå sig för sitt bröst och göra bot för
de många försummelser, för den stora
otrohet, hvarigenom han för sin del
bidragit till det försämrade tillståndet.
Kortligen, fattar man vår tid så all-
varligt den bör fattas, tillåter man icke
i tröghet att allt går som det går, för-
klarar ej heller på förhand alla an-
strängningar till förbättrande för hopp-
lösa och till intet tjänande — detta
är ju oftast tröghetens ursäkt —skju-
ter ej heller i sjelftillräeklighet och
sjelfbehagsamhet alltid skulden på an-
dra, utan griper sig arbetet modigt
och förtröstansfullt an, just vid don
punkt, som erbjuder bästa stöd för ens
individvela begåfning och kraft samt
oekrar sålunda såsom en god hushål-
lare med det anförtrodda pundet, på
det man i domen må befinnas trogen.
Och hvilken stödjepunkt kan väl ligga
oss närmare, eller i högre grad på-
kalla vårt ingripande, än vår ungdoms
uppfostran?
Månne man verkligen kunna säga
att ofvannämnda tidens skador ligga
fullkomligt utom uppfostrans maktom-
råde? Är det ej hvarje kristens, icko
blott lärarens, pastorns och husfadrens
pligt, att medelst uppfostran motarbeta
just dessa allmänna otrons och den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
