Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRO ochLIF.
Religiös Tidskrift för Finland.
Lördagen den 1 Maj.
1886.
p. Ferdinand Christian Baur och Tubingen-
Hvnd är orsaken till kyrkans tynande I*? I skolan, af d:r A. Ii- Hruce .. . . 5
lifV n 1. l v’Bs§ :f-vi r.r: ~]ljH v?
l Söndagsskolbref, af S 6
Statskyrkliga förhållanden i England, IP*/ Anmärkningar öfver nya svenska psalm-
ftf |/. I. ( •. . .2. 3\v7 boksförslaget, af—.v T 3
Notiser och kommentarier 3. ■ Anmälningar o
Hvad är orsaken till kyr
kans t5mande lit?
ii.
Den andra djupa orsaken till kyr-
kans inre förfall är att hon som insti-
tution förlorat döpelsen med eller ge-
nom den Helige Ande, under det att
icke blott apostlarna utan hela den för-
sta kyrkan egde densamma. En åter-
blick på dessa förhållanden blir härvid
nödvändig.
Då Herren gaf sina lärjungar befall-
ning: att predika evangelium för alla
folk. ålade han dem att stanna i Jeru-
salem till dess de skulle varda be-
klädda mod kraft af höjden. Hade de
gått ut den förutan, är det mer än tro-
ligt att deras vittnesbörd icke skulle
blifvit mera trodt och anammadt än
mången ordets förkunnares i våra da-
gar, eller blifvit i stånd att utföra det
utomordentliga york do gjorde. Do vän-
tado icke någon fullare, rikare uppen-
barelse af sanningen, utan en befruk-
tande kraft i och genom den utlofvade
döpelsen med den Helige Ande och med
eld. Hvilken var då denna kraft?
Icke omvändelse, emedan alla de luin-
dratjugu redan voro omvända och troddo
pil Herren, icke heller något högre and-
ligt lif, emedan sådant hade funnits re-
dan under gamla förbundets tid. Hvem
hade t. ox. större tro än Abraham eller
en närmare vandring med Hon-en an
Enoch? Noach bar vittnesbörd i ott-
huudnitjugu år utan att omvända en
enda själ, och det har funnits tusenden
hvilka verlden icke var värdig, inon
som det oaktadt aldrig sett någon frukt
af sitt arbete: ja Jesus sjelf lemnade
efter Big ett iranska litet antal verk-
liga lärjungar, under det Petrus genom
en onda predikan samlade flere själar
till Guds rike än nånsin hade kommit
under hela tiden för Herrens offentliga
lärareverksamhet. Detta var uppfyllel-
sen af Jesu ord "’större gerningar än
dessa skolen I göra, ty jag går till
Fadren", hvarmed han icke kunde hafva
åsyftat större underverk, då ju t. ex.
gåendet på hafvet eller Lazari uppväc-
kande aldrig blefvo öfvorträffado, utan
dermed menade Horren påtagligen denna
omvändelse i massa, hvartill pingst-
dagen blef vittne och som icke kunde
försiggå, innan han hade gått till Pa-
dren. Hvilken var då denna kraft af
höjden hvilken gamla förbundets troende
helt och hållet saknade, men som blef
en allmän tillhörighet inom apostlakyr-
kii n V Svaret på vår fråga lyder så, att
dess utmärkande, karakteristiska egen-
skap var evungelistisk förmåga, en
egenskap som gjorde att de, hvilka
egde den,, talade "i Andens och kraf-
tens bevisning" (1 Kor. 2: 4), ty "det
var icke de som talade, utan deras Fa-
ders Ande som talade i dem" (Math.
10: 19), och när Han talade, kunna
vi förundra oss öfver att Han öfver-
tygade verlden om synd, rättfärdighet
och dom, nedslående tankebyggnader och
hvarje förskansning som upprestes emot
Ouds ords kunskap, tagande allt förnuft
tillfånga under Kristi lydnad? Genom
denna Andens döpelse blef kristendo-
men aktiv utåt, så att den började ut-
breda sig öfver hela verlden.
Men det är en af lagarna i andens
rike att hvarje gåfva, som icke använ-
des, tages tillbaka. Detta är den in-
nersta meningen med Jesu ord: "Ifrån
den som icke hafver, skall tagas äfven
det han hafver"; "tagen derföre ifrån
honom pundet". Den Helige Andes kraft,
d. a. den religiösa förmågan, är den
heligaste och härligaste gåfva vi be-
sitta; men emedan den är underkastad
den allmänna lagen inträffade att, då
det romerska presterskapet tillvälladc
sig såväl kyrkans namn som verksam-
het, utestängande lekmännen. Anden
först bedröfvades och sedan utsläcktes.
Don protestantiska kyrkan har gjort sig
skyldig till samma fel, men äfven ådra-
git sig samma följder — den evange-
listiska förmågan, som är Andens och
kraftens bevisning, tillhör henne icke
som sådan, ehuruväl enligt Herrens ord,
att Hugsvalaren, sedan han kommit,
skulle förblifva hos oss evinnerligen,
enskilda individer under alla tider egt
denna gåfva, till väckelse och uppbyg-
gelse inom kyrkan. Hade icke Gud
för sitt ändamål behagat utrusta des-
sa, skulle kristendomen under tidernas
lopp förlorat äfven namnet af att lefva
och försjunkit tillbaka i hedendom. I
en mindre skala sker detta äfven öf-
verallt hvarest Guds Ande är från-
varande: ett tillstånd af förvildning
uppstår hvarunder otro och andra grofva
synder snabbt utveckla sig. Mest i
ögonen fallande framträder nämnda för-
hållande hos enskilda individer, men äf-
ven hela församlingar kunna finnas der
det religiösa lifvet i anda och sanning
är fullkomligt utsläckt, der, börjande
från själasörjaren, alla äro invecklade
i niiringsbestyr och ogudaktigheten har
fritt spelrum.
Denna evangelistiska förmåga får icke
förvexlas med predikogåfvan, som kan
vara medfödd, i likhet med andra fram-
stående gåfvor. Skalden, skulptören,
tonsättaren, o. s. v. äro födda förmågor
och äfven en Spurgeons andliga välta-
lighet är ett naturligt anlag tillhörigt
en slägt, hvars flesta manliga medlem-
mar tillhöra det presterliga ståndet.
Men hvad som gifvit honom hans rykte
är hvarken tankens djup eller språkets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
