Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRO ochLIF
Religiös Tidskrift för Finland.
N:o 12’
j _.. i
In ne häll: ijmyr: nnn Bref om kristlig uppfostran. IV. An-
P- /oä~rp- ’llb>l märkningar omkonfirmationen, af /{. B. i.
folerane 1. I .•. IB£b= iS.:i Ferdinand Christian Baur och Tubingen-
Korreßpondena: Frankrike 2.
!<=> !H skolan, af d:r A. 11. Bruce .. . .5.
It!llicn 3
- En missionsresa till Ryssland .... 7.
Notiser och kommentarier 3. Program vid alliansmötet i Tammerfors . 8.
Tolerans
Korrespondens: Frankrike
Notiser ocli kommentarn r
Tolerans.
Enhvar, som lugnt betraktar dereli-
giösa förhållandena i vårt land, kan
omöjligt undgå att märka den strängt
afsOndrade ställning de olika grupperna
af bekännare intaga gentemot hvaran-
dra. Hodbergianer, lostadianer, frikyrk-
ligo, inotodistor o. s. v. alla verka
inom sina egna noga begränsade områ-
don och någon samverkan, ännu mindre
förbrödring, kommer icke i fråga. Ja,
så lång! ifrån att detta vore fallet, tve-
kar man å en del håll icke att fram-
ställa alla andra såsom bärare af för-
dorfliga villfarelser, ja som Antikrists
egne, för hvilka man naturligtvis icke
nog kan vara på sin vakt. Och don
icke minst klandervärda sidan häruti är
det oerhörda lättsinno, som dikterar
dessa domar. Icko blott att man åsido-
sätter såväl kyrkohistoriens som dagens
vittnesbörd i andra protestantiska län-
der
— dot kunde ännu försvaras
—
men man handlar derjomte i upponbar
strid med det gudomliga ordet sjelf. Ty
då ansedda män af presterskapet, för
att taga ot-fc färskt exempel, offentligt
likställa metodistkyrkan med "skadliga
villfarelser", för hvilka man bör bedja
Gud bevara folk och land, då talar
man tydligen emot skriftens eget vitt-
nesbörd, från hvilket man förgäfves
skall lota efter stöd för en sådan dom.
Mon oalsedt dylika yttorlighetor, ut-
märka sig do skilda riktningarna inom
don kristna kyrkan i Finland för en i
allmänhet nog långt drifven isolering
från hvarandra, framträdande som mer
eller mindre öppon intolerans. Detta
förhållande är värdt don mest allvarliga
uppmärksamhet.
I allmänhet taladt kan det i fråga
härom finnas blott tvenne särskilda å-
skådningar, hvardera berättigad, som vi
genast skola se, men endast på vilkor
att de ömsesidigt förklara och belysa
hvarandra. Der detta icke medgifves,
kunna begge urarta till intolerans.
Låt oss till först höra den kyrkliga
åskådningen:
Enhet förutsätter enighet. För att
kunna arbota och verka tillsammans
samt erkänna andra kyrkor som lika
sanningshaltiga med oss sjelfva, måste
man vara fullkomligt ense åtminstone i
allt livad röror läran. Då enighet an-
gående denna icke finnes, kan man hel-
ler icke vänta sig någon yttre enhet.
Är således kyrkan intolerant mot an-
dra bekännare, beror detta derpå, att
de enligt hennes uppfattning hysavissa
afvikelser i fråga om läran, hvilka hon
icke kan godkänna, och hellre än att
genom alliering med desse beskyllas
för att sanktionera "falsk lära", emot-
tager hon förebråelsen för intolerans.
Å andra sidan frarahålles från fri
kyrkligt håll:
Mötet i Jerusalem (Ap. Ger. 15)
sanktionerade don vigtiga grundsannin-
gen, att då "Gud, som känner hjertan,
"har lemnat dem (de oomskunie) sitt
"vittnesbörd derigenom, att han har
"gifvit den Helige Ande åt dem så väl
"som åt oss (de omskurno), och icke
"gjort någon skilnad mellan oss och
"dem, då han genom tron renat deras
"hjertan", man endast frestar Gud genom
att uppställa några ytterligare vilkor
för lärjungaskapet. Betydliga olikheter
i lära kunna finnas, men det anförda
exemplet visar otvetydigt att sådana
icke få åtskilja bröder, hvilka eljes tro
på en gemensam Frälsare samt hafva
undfått den Hel. Andes gåfva.
Dessa äro de tvenne hufvudsakliga
synpunkter, hvilka omfattas af den ene
eller andre, och man märker lätt deras
såväl svaga som starka sidor. Ty håll-
bara i och för sig äro de ingendera
och det är endast genom att samman-
slå dem man erhåller en pålitlig mått-
stock. Det är visst sannt att enhet
förutsättei- enighet, men söker man der-
af draga den slutsatsen, att samverkan
olika bekännare emellan är omöjlig så-
vida icke först fullständig enighet upp-
nåtts i alla läropunkter, begår man ett
påfallande misstag. Ingenting visar
detta tydligare än do orsaker, som led-
de till mötet i Jerusalem. Skilnaden
mellan de judiske och hedningatroende
var djup och genomgående, hänförande
sig till ingenting mer eller mindre än
frågan huruvida lagen och omskärelsen
voro nödvändiga till frälsning, och det
var först efter mycken tvist, samt se-
dan Petrus och Jakob tilltalat försam-
lingen, man enades om att betrakta de
omvände hedningarne som bröder på en
enda grund: tro på Kristus, skildtfrån
omskärelsen. Betydelsen af detta utslag
kan svårligen underskattas. Det fast-
ställer med eftertryck den regeln, att
de kristnes enhet som ett af Gud ut-
koradt egendomsfolk icke bör betingas
af absolut likställighet i lära och upp-
fattning utan af gemensamhet i tro.
I den frikyrkliga åskådningen utgör
denna sats utgångspunkten, men tyvärr
icke alltid i riktning mot hvad vi, för
att särskilja, benämnt den kyrkliga å-
skådningen, hvarigenom hopp kunde
finnas att båda så småningom skulle
uppgå i en, och söndringen i Kristi
kropp varda helad, utan i en riktning,
som alltmera aflägsnar sig från detta
mål. För att förstå detta måste man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
