Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRO och LIF. N:o 13/
6
stendomen och teatern ömsesidigt böra
"utbilda1 hvarandra. Det kan icke nog
eftertryckligt betonas att kristendomen
har ingenting att lära af teater» och
ingenting att gifva henne. Deras än-
damål, vägar och medel ärö skiljda och
hvardera mogna för sin skilda, slut-
liga bestämmelse — den förra till ett
Guds rike på jorden, der Kristus re-
gerar genom Fadrens härliga makt, den
sednaro jemte all annan ögonens begä-
relse för sin slutliga undergång, då de
förutsättningar, som gjort den möjlig,
äfvenledes hafva upphört. Teatern är
"efterbildningskonsten, som", enligt den
vises ord, "långt ifrån sanningen —
fattar af hvarje ting en liten del —
en skuggbild". Det är häruti vi kunna
skåda orsaken till hennes undergång
—
hon efterhärmar sanningen utan att
sjelf äga den, spegeln sönderslås men
sanningen förblir.
"Vill man möjligen pasta att teatern
icke har någon plats i det kristna sam-
fundet?" frågar vår apologist, samt ger
derpå följande innehållsrika svar: "Näp-
peligen. — Den har kristligt
sedt ett väif att utföra, väl icke nu-
mera såsom fordom, utgörande en del
af sjelfva gudstjensten, men dock i
kyrkans förgård". Teatern hade såle-
des äfven ’ett värf att utföra", natur-
ligtvis al bildande och uppfostrande be-
skaffenhet, då den ännu utgjorde "en
Jol af sjelfva gudstjenston ?’’ Vi slä
upp kyrkohistorien (Hammerich) och
finna der bland annat följando skildring
frän den tid, hvarpå förf. syftar:
"Vid åtnefesterna insvepte man dju-
i en messkjorta, en prost höll
mossa, som slutade mod att han skriade
som en åsna och kören uppstämde
visan med omqvädet: hinham! hinham!
Kyrkan förbjöd väl dylika förargelse-
väckande utsväfningar, men det hjelpte
icke och slntligon säg hon genom fing-
rarna med dem, m. ni. m. m." (11,
p. 260).
Hvad säger förf. härom? Trots allt
kunna vi icke tro att han ånyo skulle
vilja göra teatern "till en del af sjelfva
gadstjensten", äfven om lämpliga sub-
jokter för bildandet af en hinham-kör
vore till finnandos. Nej, denna ord-
ning hade sin tid och fylde sin upp-
gift, teatern behöfves icke längre i
sjelfva helgedomen, men försvarar ännu
sin plats som en "kyrkans förgård!"
Teatern —en förgård till kyrkan! Äm-
nar landets presterskap acceptera denna
allians? Dess orkända organ har i kri-
stendomons och kyrkans namn tagit
teatern undor armarna såsom en inte-
grerande del af kyrklig verksamhet,
— godkänna hennes tjenare äfven den
sålunda intagna ställningen? Dot skall
dock blifva af ett visst intresse att se
om ej en enda protest höjes deromot.
Emellertid kan man blott hoppas att
scenen alltid må förblifva endast en
förgård, ty nägonstädes måste verl-
dens vexlarebord vara uppstälda. Hu-i
ruledes de båda lefvande makterna skola!
stå i förbindelse med hvarandra, upp- j
lyser likväl icke vår gillesbroder, ej
heller huruvida någon från "förgården"i
kommit in i kyrkan. Vi erinra ossI
härvid ett under allvarsamma omstän-!
digheter af en högt uppburen skåde-
spelerska vid ett samtal gjordt yttrande
att "man kan icke finna Gud på tea-\
tern!" Och Jenny Lind, en af de ad-|
läste representanter konsten någonsin i
haft, hvem känner icke att hon genast
lemnade scenen med dess lysande trium-
fer, så snart hon insåg religionens djup
och betydelse? En drottning i konstens
verld, kände hon att ett fortsatt vi-
stande på "de tiljor, som föreställa
verlden", var oförenligt med hennes
nya ställning som kristen, och utan
en suck lemnade hon dem. "Man fin-
ner icke Gud på teatern"
— se der
den enkla förklaringen pä de kristnes
hållning. Och en ytterligare orsak till
deras motvilja innehålles i det svar en
person en gång afgaf, tillfrågad om
anledningen hvarför hon icke besökte
teatern: "jag har ingen rättighet att
njuta ett nöje. för hvilket andra men-
niskors själar förderfvas". Der äro tea-
tervännerna vederlagda! Deras njutnin-
gar kosta medmenniskors lycka. De
leda icke till, utan bort ifrån Gud.
Det är icke genom förbund med den
i verldsandens tjenst stående konsten,
kyrkan skall uppfylla sin mission. Så-
dant vore att sätta kött till arm och
låta sig på nytt fångas under det träl-
domens ok, från hvilket Kristus har
frigjort oss. Hvad mänskligheten be-
höfver för sin återupprättelse i rättfär-
dighet är icke någon ny formel för det
religiösa lifvet, icke heller denna ela-
stiska lifsåskådning, hvars glänser stän-
digt vexla och aldrig uppnås, utan ett
emöttagaflde och Klädande af Honom,
som oss af Gud är gjord till visdom,
rättfärdighet, helgelse och förlossning
— Jesus Kristus. Evangelium har in-
genting att göra med institutioner. Det
vänder sig icke till teatern för att
helga den, utan till lefvande personer,
och frågan gäller icke förbättring utan
frälsning! Derför spilla äfven verlds-
förbfittrarne blott tid på att söka helga
denna verlden innan den blifvit bragt
till korsets fot och genom tron iTitt-
färdiggjord. Derpå böra alla våra an-
strängningar riktas; men icke uppnås
detta andamål genom att ställa sig i
verldcns tjenst, utan genom att utgå
från henne, vittnande om det nya lif,
som är när Fadren. Endast sålunda
bindas kärfvar för evigheten.
Angående hufvudändamålet med don
uppsats, som gifvit anledning till dessa
rader, hafva vi derom ingenting att säga.
En blick på skandina-
viska sjömanshemmet
i London.
Ett minne frun verldsstaden
af A. ll—g.
(PS derom från England gjord uppma-
ning samt för att befordra intresset för
var egen finska sjömans mission, intaga
vi denna intresseväckande skildring om en
verksamhet, till livars nytta och välsignelse
vi personligen varit vittne.)
Den som någon gång besökt Nort-
humberlands klippiga kuster, minnes
utan tvifvel ön Farn, på hvars ensliga
klipphäll står Longstones fyrbåk, som
kastar sitt klara ljus öfver debrusande
böljorna, som bryta sig vid dess fot,
och vid hvilken är fästadt minnot af
en sant hjeltemodig handling, som al-
drig skall förlora i skönhet. Här, i
detta lilla hem, kastadt midt i hafvet,
afstäiigdt under långa veckor från fast-
landet, uppväxte en ung qvinna, Grace
Darling, hvilkens namn länge med kärlek
skall nämnas i gamla England, och hvil-
kens korta historia vi här vilja meddela.
Mången gång under sin barndom såg
hon sin fader i sin lifräddningsbåt käm-
pa en förtviflad strid mot det upprörda
elementet för att bistå några skepps-
brutna, hvilkas sista hopp var fästadt
vid den flämtande lågan på klippan.
Mången gång tillropade hon de tappra
räddarne ett uppmuntrande ord, då styr-
ka, mod och hopp begynte svika, under
det hon uppsände brinnande böner för
de olyckliga och städse var redo att
egna de bergade all den kärlek och om-
vårdnad, hennes varma hjerta var mäg-
tigt. En gång gafs henne tillfälle att
bevisa, att hon ej ens fruktade att
möta döden, dä det gälde att rädda dyr-
bara menniskolif.
En mörk, stormig höstnatt kämpade
ångfartyget Forfarshire sin sista strid
mot bränningar och böljor. Skeppet
stötte på enklippa, krossades och sjönk,
dragande med sig 60 menniskolif i dju-
pet. Blott för några få lyckades det
att hålla sig qvar vid en planka, som
slungades hit och dit på vågorna, tills
en dimmig morgon inbröt och visade
deras förtviflade belägenhet för Long-
stones invånare, Grace och hennes för-
äldrar. Hon varsnade dem först och
bönföll sin fader, att han ville låta
henne åtfölja sig i lifräddningsbåten,
då ingen annan hjolp fans att tillgå.
Hon kände, som om de skeppsbrutnes
lif borndde på henne, och ansträngande
hvarje nerv till det yttersta lyckades
hon finna vägen öfver det stormande
djupet till dem och föra dem säkra till
fyrtornet. Ett allmänt erkännande skänk-
tes den modiga flickan, som dock af-
slog hvarje anbud att erhålla en högre
ställning i lifvet. Under sina få äter-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
