Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRO och LIF.
N:o 14. 3
den. r
Mina älskade, tron icke hvar och
en Ande, utan pröfven andarne om de’
äro af Gud, ty många falska profeter
hafva utgått i verlden. Deraf kärmen
F Qnda Ande: Hvar och en ande, som
bekänner Jeauu vara. den iköttet kom-
•
ne Kristus, han är af Gud, och j
livar och en ande, som icke bekän- \
ner Jesus vara den i köttet komne
Kristus, han är icke af Gud; och
detta är antikrists ande’. (1 Joh. 4:|
I—3).1—3). Således: tron på Kristi gudom j
är allianssträfvandenas non plus ultra. j
- Ännu vilja vi bemöta ett inkast. j
Om, säger man, det verkligen ärskrif-i
tens mening att den kristne skall som |
broder erkänna alla, som blott erkänna
och tro på Kristus såsom Guds Son,
huru har man dä att förstå t. ex. 2
Joh. v. 10, 11: "Om någon kommer till
öder ocli icke drifver denna lära, såj
mottagen honom icke i edert hus och |
helsen honom icke. Ty den, som hel-
nar honom blir delaktig i hans onda’
gerning?" Svar: hvad apostelen här me-
nar med "denna lära," framgår af den
föregående Bjundo versen: "hvilka icke
bekänna Jesus vara den i köttet kom-
ne Kristus".
Men med allt detta är blott ännu
ådagalagdt, att man skall tolerera olika
läromeningar och religiösa samfund, icke
att man skall mod dem ock ingå i alli-
ans. Vi svara: tolerans påbjuder don
kristliga kärlekon äfven mot judar, tur-
kar och hedningar, men ett oförgripligt
försvar för sanne kristnes allierande se
vi i Mose, Josu och Pauli exempel:
"Då lopp en dräng af stad och bådade
det Moso och sade: Eldad och Medad
profetera i lågrena. Då svarade Josua
Nuns snn : min herro Mose, för-
bjud dem det. Men Mose sade till ho-
nom: hvi ast du så nitisk för mig?
Gå/ve Gud att allt IJerrens folk
profeterade och Herren late sin ando
komma BfVer dom’. (4 Moso 11:27—
29). "Mom Johannes svarade och sade:
mästarei vi sfigo en utdrifva onda an-
dar i ditt namn, och vi förbjödo honom
det, emedan Han icke följer med oss.
Och Jesus sade till honom: förbjuden
honom icko; tv den som icke är emot
oss. han av med oss’ (Luk. 9: 49, 50).
"Somliga predika väl ock af afund Kri-
stus, mön ock Somliga af välmening —
— —Do som göra det af trätlystnad,
do förkunna Kristus icke rent. Hvad
mor? Kristus förkunnas dock ihvar-
je fall och ileröfver gläder
jaa »tiii, ja Bkall ock framgent, gläd-
ja mig". (Pil. 1: 15—18). —Vi till- i
lägga ännu blott dossa tvonne vittnes-;
börd af Paulus: "Så förmanar jag nu
eder att I vandren värdigt
—|
beflitande eder om att bovara An-1
dina enhet i fridens ba7id’ (Efes. 4:
I—s).1 —5). "Om i uti något aren annor-
lunda sinnade, så skall Gud uppenbara
äfven det för eder. Dock så långt vi
hafva hunnit låtoin oss vandra ef-
ter samma regel och vara af samma
sinne". (Fil. 3: 15, 16).
Berörande derefter frägans historiska
sida, framhöll talaren att allianside’n in-
galunda varit helt och hållet fremman-
de för den lutherska kyrkan äfven om
hennes syster, den reformerta, i afseen-
de dera klarare uppfattat sanningen och
praktiskt tillämpat den. Georg Calixtus
(Kallisen,) prof. i Helmstädt, död 1656,
kan betraktas som alliansidéns egent-
lige banbrytare, och har den i våra da-
gar funnit ett praktiskt uttryck genom
den år 1846 i Liverpool stiftade Evan-
geliska Alliansen.
På grund af allt detta besvarade re-
ferenten frågan med ett obetingadt: ja.
Folkskolläraren A, Tarkkanen fram-
höll, ati ehuruväl brödrakärleken i teori
erkännes såsom fullt bibelenlig, förne-
kades den likväl i praxis. Gud står
icke med en dogmatisk lärobok i han-
don för att förhöra menniskorna och
döma eller frikänna dem, allt efter som
de besvara frågorna rätt eller icke. Men
ehuru vi borde handla på samma sätt,
strida likväl de kristne sinsemellan, hät-
skare än mot gudsförnekarne, och allt
detta för nägra dogmatiska spörjsmåls
skull. Uppmanade till samarbete alla
kristne emellan, såsom ett kraftigt me-
del att stärka de svaga, hvilka nu lida
af de kristnes inbördes kif, och som ett
försvar mot den gemensamma fienden.
Kommunalrådet Meurman. Hvar-
af kommer det att ehuru de kristnes
enhet öfverallt erkännes som berättigad,
sa litet deraf framträder i det praktiska
lifvet? Hvarför t. ex. so sig mänga af
Kristi varmaste lärjungar af sitt sam-
vete drifna att skilja sig från statskyr-
kan? Ligger felet uti kyrkans sätt och
bemötando emot dem, må hon allvarligt
gå till doms med sig sjolf och rätta
sina fel; beror skilsmässan åter på olika
Uppfattning i läran, har man ju sagt
att mindre differenser icke böra utgöra
ett hinder för brödrakärleken eller tlrif-
va någon ur kyrkan. Men den djupa
orsaken torde fä sökas deruti att de,
som skilja sig, i grunden förkasta hela
folkkyrkan, och i sä fall hjclpa inga
fromma suckar. Endast i händelse den
allmänna kyrkan sjolf tar initiativet till
att från sig skilja de troende är man
berättigad att utträda, som t. ex. Luther:
"han stod qvar, han söktereformera,
ända till dess han bannlystes".
Kl. hade härunder blifvit två och
mötet åtskildes för middag, som af de
flesta gemensamt intogs å nykterhets-
värdshuset. Oaktadt anordningarna här-
för voro både omfattande och ändamåls-
enliga uppstod likväl ofta trängsel, icke
fri från komiska situationor, såsom då
någon råkade blifva inklämd i trängseln
och med en kopp buljong högt lyftad
i vädret beskedligt väntade på tillfälle
att komma ur sin kritiska ställning, el-
ler då, under ens egen arm, just ut-
sträckt mot steken, en gaffelbeväpnad
arm, tillhörande en osynlig korpus,
plötsligt stack fram dragande sig lika
plötsligt tillbaka, bärande med sig en
bit stek eller några skifvor pressgurka.
Men voro beqvämligheterna inskränkta
var sinnesstämningen deremot så myc-
ket bättre, och den hjertligaste belåten-
het gaf sig uttryck hvart man vände
sig. Här sammanträffade vänner, okände
men dock kände, för första gången,håg-
komster upplifvades, tankar vexlades och
nya planer uppgjordes för framtiden med
förbehållet: vill Gud. Middagen afsluta-
dos med sången: "Gif mig den frid som
du, o Jesu, gifver!," välbekant för de
flesta närvarande, hvarefter man små-
ningom började söka sig tillbaka till
societetshuset, der förhandlingarna åter
skulle vidtaga kl. fyra.
Sedan herr ordf. vid öppnandet af
eftermiddagens sammanträde uppläst den
ordning i hvilken frågorna skulle upp-
tagas till behandling, fortsattes diskus-
sionen ;if l:sta frågan.
Hr Boije anmärkte med anledning
af föreg. talare, att sådan skilsmessa i
vårt land icke kan äga rum och har
icke ägt rum, samt att dåäfven prester
tillåtas uttala sig om kyrkans fel och
brister utan att tillvitasför köttsligt dö-
mande, borde samma rättvisa vederfaras
lekmännen.
Kyrkoh. Lind. Frågan bör icke
gälln förhållandet broder och broder
emellan, utan emellan moder och son,
och ingen rättänkande son kan skarpt
bemöta en skröplig mor.
Hr BraxAn ville på frågan svara,
ett obetingadt: ja! ty då de äro krist-
ne, äro do bröder efter anden. Det
gäller således att lära känna hvarandra,
hvarför de äfven borde mera umgås sins-
emellan. Ensidighet följer, om man
umgås blott med lika tänkande, mon
häri erfordras äfven tålamod hos den
andre. Frågan är icke om skilda kyr-
kors sammansmältning, utan om enskil-
de kristnes förbrödring.
Hr Aivionen ville ställa den upp-
maning till livar och en, som är med-
veten om att vara trångbröstad, attqväf-
va sitt partisinne uti gemensam bön med
dem, som tjena samma Gud afhjertat, äf-
ven om de uti något äro olika tänkande.
Rektor Kihlman påpekade att den
egentliga frågan gälde huru den kristne
skall förhålla sig till bröder af olika
religionssamfund? Vi torde alla vara
ense om, huru kristne böra förhålla sig
till lika tänkande. I don apostoliska
kyrkan furmos icke skilda religionssam-
fund. Tvenne riktningar framträdde:
den ena, der olikheterna voro oväsent-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
